Gentrifiering

Gentrifiering avser en förändring i den bebyggda miljön på så sätt stadsområden, ofta äldre citynära områden i form av arbetar- eller småfolksområden, utsätts för en genomgripande sanering och renovering där bättre bemedlade grupper är drivande. Det sker en statushöjning av områdena och de grupper som förr bodde där tvingas ofta flytta. Effekterna av denna process stannar inte vid förändringarna av ett äldre bostadsbestånd, utan får betydligt vidare konsekvenser där de människor som flyttar in kommer att ställa andra krav på service och tillgång på varor och tjänster. De har en annan livsstil med helt andra förväntningar på sitt boende. Detta i sin tur leder till att dessa delar av staden omformas och får ett nytt innehåll.

/.../

Men den här utvecklingen vill aldrig riktigt lossna vid en av Stockholms mest dynamiska platser. Latte-morsorna och IT-mongona lyser med sin frånvaro medan alkisarna och halvalkisarna håller sin position likaså huliganerna och de ensamstående pensionärerna. Knarkbilarna som cirkulerar runt torget fortsätter cirkulera, gammeltanterna som handlar sin ärtsoppa mitt på dagen fortsätter handla sin ärtsoppa mitt på dagen. Den vita skräpkulturen står alltså fortfarande för stark för att börja samsas med en nyordning med andra värden.

/.../

Första dagen som kraschen för caféet var ett faktum så jublade de flesta förbipasserade – de gamla tanterna såväl som de från samhället utslagna originalen utanför gullmarsgallerian. En person som vandrade förbi sågs till och med utropa ett fyrfaldigt leve över att stället gått döden till mötes.

Hammarbysupportrarna Stockholm Södra konstaterar att Wayne’s Coffee på Gullmarsplan i Stockholm har tvingats stänga.

Primitivism

Svenska Dagbladet recenserar boken Rockabilly – de sista romantikerna av Josefin Ekman (ISBN: 9173892084).

Rockabillyn växer från musikstil till livsstil när entusiasterna väver in sin favoritmusik i ett livssammanhang, där det även gäller att köra rätt bil, ha rätt frisyr och rätt kläder. För de mest pincipfasta entusiasterna, som 38-årige Jonas Nord, handlar det också om att utforma hela sitt liv som en negation till det moderna livet. I sitt hus på den västgötska landsbygden har han inga saker som tillverkats efter 1959, bortsett från en 70-talsstereo och en oanvänd dvd-spelare i "moderna rummet". Men även det rummet skall renoveras och de otidsenliga moderniteterna döljas i 50-talsskåp.
Jag gillar också Jonas Nords istadighet, när han varje månad förnedras av banktjänstemännen som helst inte vill ta emot hans betalningar över disken.
Internetbank? Betalning över telefon? Men Jonas har inte ens en knapptelefon, och han blir en representant för motståndsrörelsen mot bankernas it-tyranni, en rörelse som frodas på den brittiska landsbygden men som i det auktoritära Sverige är chanslös.

Behåring

Copyriot tipsar om bloggen Ring P1:ismer som refererar samtal i radion om bland annat kroppsbehåring.

Ännu en revolution är på väg tack vare den foucaultianska vetenskapen, menar däremot bloggaren Kanton: håret under armarna är historiserat – det uppfanns inte förrän under den sena expressionismen.

Kulturgärning

Undergroundsidan Worship har valt att publicera fanzinet Salong Finess artikel om runkbås (ur #1 1995).

Protopunk

Det legendariska 1970-talsbandet New York Dolls kommer till Peace & Love-festivalen i Borlänge 7 juli, skriver Dan Backman i Svenska Dagbladet.

”Eller ska vi säga resterna av det inflytelserika, mytomspunna och garageslamriga glamrockbandet; det är ju bara David Johansen och Sylvain Sylvain som fortfarande är i livet”, påpekar Backman. Vidare är ”frågan är hur kul det kan bli utan Johnny Thunders, som dog av en överdos redan 1991”.

Mer intressant är då kanske att Radio Birdman spelar i Göteborg 14 september. Förband blir Luleåbandet The Groovies.

Rocka röven av högern

Vänsterledaren Lars Ohly klassade Danko Jones skiva ”Sleep is the enemy” som en av sina fem favoritalbum, när han medverkade i Studio Virtanen. Detta meddelar Danko Jones skivbolag Bad Taste Records.

Bad Taste tillkännager att de hyser stor respekt för Lars Ohly och uppmanar alla att rösta på vänsterpartiet i årets val.

Rolig skola för vuxna

TilliT är en ny gratistidning med endast glada och lyckliga nyheter. Förutom tidningen arbetar TilliT med ”drömprojekt”, de hjälper människor att förverkliga önskedrömmar.

Ett av projekten är Rolig skola för vuxna. I skolan får vuxna människor möjlighet att vara barn på nytt – klippa och klistra, leka med ”kramisdjur”, lyssna på sagor, teckna, måla, spela, dansa, och leka. Mellan skoldagarna får eleverna ”individuellt stimulerande roliga läxor”.

– En gång så brottades alla och var som djur i en stor hög på några madrasser, säger den nioåriga rektorn Lovis Björkil till TilliT.

Högerprogg

Ali Esbati tipsar om att den moderate riksdagsmannen Carl-Axel Roslund även bör framhållas för sina musikaliska insatser, där han utmanar vänsterns hävdvunna försprång. En låt med såväl folkbildande som frihetliga ambitioner är Fantomen, som man även kan lyssna en bit på.

Att trampa snett

Med undantag för de senaste två årens oproportionerade hysteri för elektronisk musik som gått helt över styr (vem orkar läsa om Andreas Tilliander en enda gång till?) finns det knappt något magasin som vågar gå utanför snedtrampade Converse, svarta jeans och poplugg-fållan.

Så uttrycker sig Norrbottens-Kuriren om Sveriges musikmagasin. Musikmagasinen är dock inte ensamma. När samma tidning bemöter Linda Skugges utspel om att sluta kalla sig feminist är formuleringen: ”För att inte tala om dessa ”utstyrda småbrudar” – ska de sluta måla tårar, färga håret illrött för att nån gammal högstadielärare i farfars-kofta och snedtrampade birkenstock inte tycker det är propert, tillrättalagt och snyggt? Hell no”.

Peter Aalbæk Jensen är förvisso intelligent och vän med Lars Von Trier, dock framträder han i ”snedtrampade gymnastikdojor och lätt halsfladdrig pikétröja”.

På krogen Olivers i Luleå blir man insläppt ”med snedtrampade Kirunakängor men inte med en designerhatt från sjuttiotalet eller New Era-keps i filt från 2005 års kollektion”.

Slutligen nöjesredaktörens blygsamma sätt att anmärka på de klädkoder som tidigare förelåg på nattklubben Cleo.

Missförstå mig rätt nu, jag är inte ute efter att skryta över dyra kläder, poängen är att ge ett exempel för att få er att förstå. Alltså. Mitt ena byxben kostar dubbelt så mycket som hela den andre snubbens outfit, skinnväst och snedtrampade dojan inkluderat.

Den som gillar rock och kanske rent av har snedtrampade Converse på fötterna, kan förövrigt besöka Ebeneser på fredag. Där kommer bland andra Rewind och Karavan att uppträda med start klockan 20.00.

Ferrari-svensken slår till igen

”Ferrari-svensken slår till igen – krockade med Porsche” så lyder rubriken i Dagens PS. Den svenske affärsmannen Stefan Eriksson tycks verkligen ha en talang för att kvadda lyxbilar. Dagens PS lägger Porsche till listan över bilmärken som ”Ferrari-svensken” krockat med.

Den som vill läsa mer om Stefan Eriksson, alias Tjock-Steffe, kan ta sig en titt på bloggen Tjock-Steffe Watch.

Bonnvänster

Välfärden.se är en ny nättidning om Sverige, vars politiska riktning är ”bonnvänster”.

För bonnvänstern är bandy mer än Zinkens damm. För bonnvänstern är regionalpolitik mer än en floskel i valplattformarna. Bonnvänstern spottar ut kaffelatten i nyllet på stadsbor som pratar om höjd bensinskatt. Istället häller man upp kokkaffet och propagerar för utbyggda vägar på landsbygden, körkortsundervisning på gymnasiet och formulerar en regionalpolitik som utgår ifrån att man ska kunna bo där man vill. Välkommen till Välfärden.se – ett nätmagasin om Sverige. Ni kan kalla oss antiintellektuella bonnlurkar. Gör det. Det kanske är så. Men vi vill ger en bild av Sverige som vare sig tjommarna på Neo eller Arena någonsin skulle få för sig att ge. Vi kallar oss bonnvänster. Och det är vi ta mig fan stolta över.

För bildreportage som skildrar annat än den finkulturella storstaden kan bloggen Rostsverige vara värd ett besök.

Hundra mil åt fel håll

Magnus Linton recenserar boken Fredrik Reinfeldt – i huvudrollen (ISBN 9185015768) i Expressen. ”När Carl Bildt och Gudrun Schyman försvann från svensk politik blev den olidlig; att Sverige var ett europeiskt Norrbotten och Stockholm ett Luleå – kall plats hundra mil åt fel håll – stod helt klart” menar Linton. Situationen förbättrades dock i och med Fredrik Reinfeldts entré i offentligheten.

Det där var för ett tag sen, innan jag läst en tragisk bok av journalisten Ulf Kristofferson: Fredrik Reinfeldt – i huvudrollen, ett försök att ge svar på vem moderatledaren ”är” men som blir nåt helt annat: en enkelbiljett till Luleå.

/…/

Luleå är för litet. Ingen vill vara här. Inte ens statsministern. Varken sittande eller kommande.

Inte söta enligt Worship

Vit maktbandet Prussian Blue från Bakersfield i Kalifornien har nått stor uppmärksamhet utanför de egna leden. Det utmärkande med Prussian Blue är att gruppen består av två systrar i tonåren.

Den svenska undergroundsidan Worship verkar dock inte uppskatta gruppens musik.

För att vara blott 13 år är man säkert begåvade. Men tyvärr låter sången ungefär som den man brukar höra 15–17 åriga tonårstjejer sjunga på stan när dom går runt och i sin vildaste fantasi tror att någon skivbolagsdirektör ska komma fram till dom och säga att det var det bästa dom hört och signa dom på ett livstidskontrakt med miljonfyllda bankkonton som följd. Så bra är inte våra svenska tonårstjejer med idolfantasier och så bra är heller inte dessa amerikanska småflickor. Faktum är att dom sjunger falskt, båda två. Smått komiskt blir det i en låt när man, om man lyssnar riktigt noga, hör en man harkla sig i bakgrunden. När man dessutom låter systrarna slakta en av recensentens favoritlåtar Green Fields of France (lyssna på Dropkick Murphys version av låten för att höra hur man gör en bra cover på den!) så har jag bara två val, stänga av eller kräkas. Det är inte ett dugg sött med två unga tvillingsystrar om dom inte kan sjunga! Var är kraven på kvalité inom den nationella skivbranschen kan man fråga sig?

Tidstypiskt

1970-tal: Kulturarbetare
2000-tal: Kulturentreprenör

Exempel: ”Kamar-Eddine Abdessamad, en fristående kulturentreprenör som ordnat många arrangemang under årens lopp i Luleå”, ur Vårt Luleå, Nr 1, maj 2006.

Halleluja gå och driv

I Norrbotten finns en mängd talangfulla artister och musiker som saknar företag och organisationer som kan ta tillvara deras idéer och produkter. När de kommer upp på en professionell nivå lämnar de ofta länet eftersom inga arbetstillfällen erbjuds och de får lättare att slå ”igenom” söderut. Norrbotten går därför miste om unga kreativa människor och ett samhällsekonomiskt område som visat sig ha en stor utvecklingspotential – nämligen musikindustrin.

Så uttrycker sig BD Pop, ett utvecklingsprojekt för popmusiken i Norrbotten. Huruvida det är ”arbetstillfällen” som är det viktigaste för unga kreativa människor är dock omtvistat, vilket Copyriot resonerade runtikring i höstas. Många av dagens framgångsrika artister, exempelvis Kent och Cardigans, har haft a-kassan som försörjning innan de slagit igenom. Dessutom är det inte ovanligt att kända artister får sina huvudsakliga intäkter genom ”riktiga” jobb.

Den regionalpolitiska aspekten då? I gratistidningen Norrbotten Guiden, maj 2006 (artikeln finns inte på nätet), intervjuas Stefan Gunnarsson. Gunnarsson är sedan många år ett respekterat namn i både svenska och internationella musikkretsar. Störst publik når han i SVT:s program ”Så ska det låta”. Att vara norrbottning verkar dock inte ha varit ett hinder för honom.

Under två år bodde jag i Stockholm, det var när jag pluggade. Men sedan dess.. äh, jag ser ingen anledning att flytta. Det fungerar att ha basen här och jag trivs här. Det är det viktigaste.

Som kuriosa kan nämnas att Gunnarsson även får frågan om vilka starkaste minnen han har haft under sin musikkarriär.

Jag glömmer till exempel aldrig när jag spelade i artistbaren på Sjöslaget 1991 och Toto uppträdde. Det slutade med att vi stod och spelade och jammade tillsammans. Det var stort, framför allt eftersom Toto består av sådana fantastiska musiker.

Rädda regnskogen

Fuck For Forest, är en miljöorganisation bildad i Norge, som samlar in pengar för att rädda regnskogen, genom att producera porr och ha sex offentligt.

Organisationen blev känd då två av dess medlemmar, Tommy och Leona hade sex på scenen under Quartfestivalen i norska Kristiansand. Dagen därpå fanns de på löpsedlar över hela jorden. Verksamheten är numera förlagd till Berlin.