Eftersom intervjuer saknas dominerar istället Lodenius eget samhällsbevarande perspektiv, där det demokratiska systemet fungerar som det ska och alla politiska aktioner därför borde vara fredliga. Det hjälper oss dåligt att förstå aktivisterna.
Här finns dessutom gott om ofta lättkontrollerade fel. Lodenius hävdar till exempel att provokationer från polisens sida är ”en del av mytbildningen kring Göteborgshändelserna”.
Men vad var instängningen av Hvitfeldtska? Vad var den omotiverade inringningen på Järntorget? Vad ska det misslyckade försöket att angripa svarta blocket under lördagens fredliga demonstration kallas?
Hon skriver att ”Det finns många exempel på aktivister som säger sig ha blivit misshandlade av polisen... Det rapporterades om batongprygling från demonstrationerna i Malmö och Göteborg under 2001.”
Säger sig? Jag såg det själv. Och det finns många andra ögonvittnen, film- och tv-bilder. Den mest heltäckande dokumentationen är Erik Wijks Göteborgskravallerna och processerna, paradoxalt nog också utgiven av Ordfront.
Petter Larsson recenserar boken
Gatans Parlament (ISBN: 9170372756) i
Aftonbladet. Samtliga recensenter är dock inte negativa till Lodenius bok. I vänstertidningen
Internationalen skriver Hans Norebrink följande:
Liksom på 70-talet består yttersta vänstern mestadels av medelklassungdomar som leker av sig några år innan karriären tar vid. Det är tonårsrevolt, föräldrauppror, subkulturer, ungdomsidentitet och kicksökande hormonstinna unghannar. Elitism och fanatism. I sin nödvändiga bok varnar Lodenius; uppeldade antirasister kan snart börja mörda nazister.
2 kommentarer:
Varför är det paradoxalt att Ordfront gett ut både Gatans Parlament och Erik Wijks bok? Får Ordfront bara föra ut en bild, en åsikt?
Det är Petter Larsson som skriver att det är paradoxalt. Men vad som hände eller inte hände i samband med Göteborgskravallerna är knappast en politisk åsikt.
Skicka en kommentar