Refuserad

Sinnesslöa musikskribenter tror kanske att svensk hardcore är synonymt med nykterister i säckiga byxor, som föll ned från skyn i Umeå i början på 1990-talet och började spela meckig metal med funkbas. Sverige har dock en historia som sträcker sig längre än så. Mob 47 var en del av landets, i underjordiska kretsar högt ansedda hardcorescen under 1980-talet och har idag beundrare från Victoria Park i syd till Haparanda i norr.

I vimlet på Augustibuller lyckas jag fånga Mob 47:s trummis Chrille. Hela bandet följer sedan med mig ut från festivalområdet för att vi ska kunna prata utan kakofonin av ljud i bakgrunden.

Året 1982, i Stockholmsförorten Täby, ur spillrorna av gruppen Speedy Snails, bildades bandet Censur av tre unga män. Sättningen var Åke på gitarr och sång, Jögge på bas och sång, samt Chrille på trummor. Censur medverkade med två låtar på den engelska samlingskasetten ”Grevious musical harm”. Influenserna kom från brittiska band som Discharge, Varukers och Chaos UK.

Hösten 1983 togs en yngling vid namn Mentis in som sångare och gruppens namn ändrades till Mob 47. Namnet är förövrigt en förkortning av mobiliseringsförråd 47.

Mob 47 spelade in en elva låtars kassett med titeln ”Hardcore attack”. Då var musikstilen mer influerad av amerikansk hardcore som Poison Idea, MDC, och Minor Threat, och av det finska bandet Terveet Kädet. I början av 1984 sparkades Mentis på grund av samarbetsproblem och bandet blev åter en trio.

I april 1984 hyrde Mob 47 en portastudio och spelade in hela 22 låtar. Nio av dessa låtar blev EP:n ”Kärnvapen attack”. EP:n rosades av den amerikanska punktidningen Maximum rock ’n ’ roll, som främst imponerades av att Mob 47 var så snabba och samspelta. Alla gruppens låtar är inspelade i ”Bowlingstudion” det vill säga bandets replokal som fanns i Åkes föräldrars bowlinghall. Åke köpte senare en fyra kanalers portastudio som användes till alla fortsatta inspelningar. Portan användes också av andra grupper, till exempel Discard och Svart Snö.

I början av 1985 bestämde sig grabbarna för att ge ut en samlingskassett med hardcore från Stockholm. Mob 47 och bandet Crudity spelade in i ”Bowlingstudion” och Agoni på sitt håll och samlingskasetten ”Stockholmsmangel” gavs ut.

Under en kort period kom en sångare kallad Robban in i gruppen. Robban hade dock inte samma brinnande intresse som övriga medlemmar och lämnade bandet efter några månader. Tommy ifrån Crudity tog i stället över sången och de gjorde bland annat en utomhusspelning i Långholmsparken. En ny EP planerades, men innan planerna blev verklighet var Jögge far och tyckte att föräldraskapet inte gick att kombinera med att spela i ett punkband. Han bestämde sig för att lämna bandet. Då en ny basist skulle repas in, tröttnade Åke och Chrille och la ner Mob 47.

Något flitigt turnerande var det inte fråga om för Mob 47:s del. De gjorde endast 20–25 spelningar under 1980-talet. De flesta var i Stockholm som till exempel på Ultrahuset. Den längst norrut var i Hedemora och den längst söderut var i Norrköping. Sista spelningen var på Birkagården tillsammans med Anti Cimex och Disarm.

Trots att gruppen slutade spela så upphörde folk inte att fascineras över den energiska och snabba musiken. Världen över verkar det finnas folk som beundrar Täbybandet. Den australiska gruppen Rupture har hyllat Mob 47 med serenaden ”Åke is god”. I Japan finns hardcoreband som Frigöra och Ferocious X, vilka är influerade av Mob 47 och skriver mer eller mindre begåvade texter på svenska.
– Jag har hört talas om det. Det var en japan som kom och hälsade på mig en gång nere i Malmö. Han bugade och bara ”nice to meet you”. Tja, vad ska man säga? undrar Åke och skrattar.

Ett antal återutgivningar av gruppens inspelningar har gjorts och gruppen är fortfarande populär bland unga punkare.
– Att det är så stort som det är, är svårt att förstå. När man är inne på MySpace, så är det mycket folk från Kanada och USA, Brasilien, Indonesien och mycket asiater över huvud taget som hör av sig, säger Chrille.

– Det är folk som har varit på oss hela tiden. Jag och Chrille provade att spela lite 1992, men då var det så mycket annat som inte fungerade, avstånd och sånt. Men då Johan kom in blev det lite mer aktuellt att dra igång det hela, berättar Åke

Varje sommar sedan dess var det fyllesnack om att börja spela igen. Under en grillfest sommaren 2003 började de snacka med polaren Johan om att jamma tillsammans.
– Chrille och jag hade ungarna på samma dagis. Vi upptäckte att vi hade ungefär samma musiksmak. Chrille fick veta att jag hållit på mycket och spelat hårdrock förr. Så kom Åke upp en sommar och vi snackade ihop oss och jag fixade en lokal. Då spelade vi lite ihop och det var rätt kul. Sedan blev det inget mer på ett helt år. Förra sommaren repade vi ihop och spelade in två låtar, och på den vägen är det, säger Johan.

Ingen av medlemmarna har haft något som helst med punkscenen att göra på 20 år.
– Nej. Vi tröttnade så mycket på det där när vi höll på med det, berättar Åke. Sedan Jögge lämnade bandet har ingen av oss i princip spelat överhuvudtaget. Jag har i och för sig suttit och plinkat på gitarren lite hemma, säger Åke.

– Men punkare har vi varit hela tiden, trots att vi inte har lirat, tycker Jögge.

Den 28 april i år gjorde Mob 47 så sitt första framträdande på 20 år, vilket oannonserat ägde rum på Diskonto och Massgravs gemensamma releaseparty, på Alcazar i Stockholm. Den första officiella spelningen skedde sedan den 25 maj inför ett utsålt Debaser. Två dagar senare spelade de återigen på Alcazar.

Tanken var från början inte att återbilda bandet permanent. Men eftersom de alla tycker att det är så roligt kommer gruppen att fortsätta ett tag till. Innan Mob 47 spelar utomlands vill de dock vara lite mer varma i kläderna. Först ska de göra fler spelningar i Sverige och spela in en skiva. Den nya skivan kommer troligtvis ut till hösten. Låtarna är ”Back to attack” och ”Carnival in Rio” samt ett tiotal nya.

Förutom Augustibuller har Mob 47 även bokats in på Malmöfestivalen i augusti. I höst ska de spela på Musikhuset i Göteborg den 18 november. De hoppas få komma iväg till Japan och spela nästa år.

Mob 47 repar ofta med enbart bas, trummor och sång. Detta eftersom Chrille, Jögge och Johan alla bor i Stockholm. Åke som bor i Malmö pendlar för att delta i de något färre repen där gruppen är komplett.

Vilka är då männen bakom bandet myten, legenden Mob 47? Jögge är 42 år gammal, gift och har tre barn. Han är ombudsman på fackförbundet SIF.
– Ombudsman, är det ett jobb för en punkrockare? kan folk fråga. Absolut, det handlar om att stå upp för den svagare människan, menar Jögge.

Jag läste att du är en stark anhängare av cykelhjälm.
– Det är en jävligt billig och bra livförsäkring. Cykla inne i stan utan cykelhjälm det går bort.

Hur många av era fans tror ni har cykelhjälm?
– Det är nog inte många. De får inte plats med tuppkammen innanför hjälmen, säger Jögge.

Åke är 43 och har en son som är 11 år. Försörjer sig genom att driva en bowlinghall i Malmö. Det största fritidsintresset är resor.

Chrille är 39 år och har fru och två barn. Han arbetar på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Även han har ett bowlingintresse då han spelar bowling i AIK i divisionen under eliten.

Johan är 39 år och har fru och två barn. Han förvärvsarbetar med att bygga mätinstrument. Största intresset är för honom är fiske. Johan var inte med i det ursprungliga Mob 47 och har istället en bakgrund i hårdrocksband.
– Jag har kanske inte lyssnat så mycket på den här typen av punk, men jag har alltid lyssnat på punk. Fast då jag var hårdrockare så spottade jag lite på det och tyckte att punk det är bara blaj. Men när jag själv står där och lirar så är det inte så jävla enkelt. Det är svårt och energikrävande, säger han.

Flera i gruppen spelar, eller har tidigare spelat bowling. Har era personliga bowlingframgångar hjälpt er som band och vice versa?
– Vi hade ju replokal i en bowlinghall. Det var ju tur att vi hade den möjligheten. Annars hade vi inte stått här. Alla låtarna spelade vi in där också. Men vi är inte något slags ”bowlingpunk” för bowlare på så sätt som skatepunken är för skateboardåkare, säger Chrille

– När vi la ned Mob 47 satsade jag väldigt mycket på bowlingen och har tillhört övre eliten. Jag har åkt runt och spelat mycket. Men nu är det nedlagt, så nu är det Mob som gäller igen, säger Åke.

Så går vi raskt över till det politiska budskapet. Vilken fitta ljuger mest, Persson eller Reinfeldt?
– Det är hugget som stucket, alla ljuger. Linda Rosing också, tycker Chrille.

Är det rock ’n’ roll-liv som gäller även för det något äldre Mob 47, blir min sista fråga innan vi skiljs åt.
– Att vara fulla på scenen när vi spelar, det klarade vi inte ens av när vi var unga. Så på den fronten är det inte så stor skillnad, säger Åke.

Hardcoreveteranerna rör sig sedan vidare mot öltältet för att i väntan på nattens spelning dricka öl ur plastglas. Med måtta, förutsätter jag.

Artikel ursprungligen avsedd för publicering i Denimzine.