Underhållning

Det kanske bästa med Teddybears konsert var dock att dom inte gjort något väsen av sig på mycket länge. Annars är ju band som ger konserter alltid ”aktuella” på något sätt: allt som oftast med en ny skiva. Denna nya skiva, som i många fall inte utkommer förrns veckor efter spelningen, skall sedan promotas in i evigheten, och som publik tvingas man lyssna på stycken man aldrig tidigare hört, och alltså inte kan fylleskråla med i, eller ens dansa slött till.
Artisterna motiverar detta med att dom ”tröttnat” på dom gamla låtarna, att dom är sönderspelade och att man inte kan leva kvar i det förflutna. Synnerligen underliga resonemang, eftersom: ofta jag kommit hit för att se dig ha roligt, artistjävel. Senast jag kollade var det jag som pröjsade pengar för att du skulle underhålla mig, inte tvärt jävla om. Så se nu för helvete till att göra ditt jobb och ställ dig på scenen och dansa och spela medans jag skrattar och ler och gräver i fickorna efter växelmynt att kasta. Och ja, det gäller även dig, Will Ferell.
Nåväl. Teddybears har ingenting nytt på gång, vilket innebär att dom kan rada upp allsångsdänga på allsångsdänga, en folklighetsfest som inte ens en fräcking som Mapei kan sätta käppar i hjulen för.
Festivalens bästa spelning.

I’m ugly but I’ve got a blog recenserar Way out west.