En fin höst

Du är så ängslig, Carl. Det är verkligen dig själv du skriver om, och det vet du. Jag har bara träffat dig en gång, det var på en sportbar, du var där i sällskap av en gemensam bekant med Kim Källström-tatuering, för att se Djurgården–Hammarby. Vi hälsade, och du frågade vad som hände nästa lägenhetsklubbkväll. Jag berättade att Paddington Distortion Combo skulle spela. Du sa ”aha, jag såg en video med dem på ZTV härom veckan”, och så droppade du någon fullständigt malplacerad referens som jag inte minns nu. Jag tänkte säga ”nej Carl, det gjorde du inte”, men det hade jag inte hjärta att göra. Istället sa jag ”jaha, vad konstigt, jag trodde inte att det fanns någon video, du får komma ut och kolla nästa lördag”. Hjärta, det är något helt annat än det (förvisso emellanåt rätt underhållande) bekräftelsebehov och den provokationslusta du uppvisar i dina krönikor. Du har säkert också ett hjärta, det är jag säker på. Hur slutade den här historien? Jo, med att du sprang in i Calle Olsson på Uppåt Framåt och gjorde en intervju. Du skrev en artikel där du kallade Paddington DC för Sveriges kanske mest angelägna artist. Så, Carl. Vem är det som är ängslig och rädd för att inte passa in nu? Ha en fin höst.

Mattias

Insändare i Nöjesguiden (oktober 2007, artikeln finns inte på nätet).