Julen har dansats ut

Handikappanpassad

TV-profil

Solskenshistoria

Lite lullig var dag

Fashionabelt

Färgad

Auktoritet

Celebert besök

Round here we say birds not bitches

Uppvigling

Lugnt

Starka band

Flygblad

Alla tiders

Jag har placerat min blogg i Göteborg på bloggkartan.se!

Narcissism

Ung företagsamhet

Klichéanstalt

Fördelningspolitik

Livet

Floden Kwai

Dörrmatta

Käften

Tapp

Vill inte se

Reflexologi

Bokstavskombinatör

Varje vecka uppträder han i Stockholms tunnelbana. Sedan 1989 har han berört och upprört med sin musik. Han är Sveriges underjordiska trubadur.
– Jag har kämpat mig upp från noll, säger Rebell-Robert.
Han sitter på caféet Fåtöljen vid tunnelbanestationen Slussen i Stockholm. Som vanligt har han i dag spelat för Stockholms kollektivtrafikanter, och tar nu en liten fikarast.
Rebell-Robert fick musiken som heltidssyssla den hårda vägen. Som 16-åring blev han utkastad hemifrån av sina föräldrar.
– Jag hade en konflikt med föräldrarna. De blev galna när jag kom hem med nitar, tuppkam, och skinnjacka, säger han.
Rebell-Robert spelade bas i ett punkband som hette Fun Club. När föräldrarna kastade ut honom fick han sova i replokalen. Duscha kunde han göra i omklädningsrummet på en skola. Snart skulle karriären som tunnelbanemusikant inledas. Det började med att han tjuvkopplade el och spelade bas i tunnelbanan.
– Redan då ville väktarna kasta ut mig. Sedan lånade trummisen i bandet mig sin akustiska gitarr. Så jag började spela i Zinkensdamm. Jag harvade på där åtta timmar per dag. Jag fick in lite pengar och fick råd att bo på vandrarhem. Senare gick jag till Frälsningsarmén och fick bo på ett så kallat hotellhem. Där bodde jag i åtta år innan jag fick en egen lägenhet.
Så började Rebell-Robert sakta göra sig känd som den excentriske punktrubaduren. Året 1993 kom demokassetten Den lallande dåren.
– Jag åkte till Arvikafestivalen. En av arrangörerna hade hört min demo, så då fick jag spela där, säger han.
Från början var det helt enkelt akustisk punkrock. Senare kallade Rebell-Robert sin musik för knullpunk. Han väckte också uppmärksamhet för att under den perioden ofta uppträda spritt språngande naken. Debutskivan Rått rebellkött kom 1998 på Burn Records. Den sålde i ungefär 2 000 exemplar. Så småningom blev både musiken och uppträdandet mindre sexuellt utmanande. Musiken fick då etiketten tunnelbanepunk. Året 2005 kom liveskivan Slussen som spelades in i tunnelbanan där Rebell-Robert vanligtvis står och spelar.
Rebell-Robert försöker försörja sig som musiker. Men även en rebell måste äta. Som extraknäck arbetar han bland annat som lokalvårdare. Rebell-Robert har dessutom medverkat i en reklamfilm för tv-spelet Guitar Hero.
– Det handlar om musik. Jag har alltid tyckt om både punk och metal. Jag har aldrig haft regler. På 1990-talet kom det här med att vara vegan, dela upp saker och tycka på ett visst sätt. Men man är den man är och gör det man gör. Man kan inte leva på luft, säger han.
Rebell-Robert är under hösten i full färd med att spela in en ny skiva. Den här gången har musiken rört sig mer åt klassiska visor.
– Jag kommer att ha många gäster på skivan: Billey Shamrock, Johan Johansson, och Sanna Carlstedt. Stefan Sundström är tillfrågad och eventuellt kommer också han att vara med. Och gruppen Bizex B. Sångaren Deep Torkel har tidigare sjungit med Stoodes. Det blir visa med punkattityd.

Artikel ursprungligen avsedd för Denimzine.

Bra start

I Luleå firades årsskiftet med kärlek och raketer. Det är lite av en tradition i staden. På Fiskekyrkan arrangerade klubben Love and Rockets en fest.
Av någon anledning är klubbarna i Luleå alltid halvtomma fram till klockan 23. Att gå ut tidigare än så ses som suspekt. I entrén på Fiskekyrkan visas den svartvita stumfilmen Metropolis. Det är ett starkt och fascinerande verk. Tyvärr störs filmen ideligen av folk som passerar förbi och helt skymmer projektorn.
Vid 23-tiden tågar så festdeltagarna in. Alla på en gång, likt de uppviglade arbetarmassorna i Metropolis. Dansgolvet är fullt som en tunnelbanevagn i rusningstid. En kavalkad av discjockeyer låter den hippa dansmusiken ljuda.
Vid tolvslaget blir det så dags att förflytta sig utomhus för sedvanliga fyrverkerier, skålande och kyssar. Alla får lov att trängas i Fiskekyrkans lilla rökruta. Emellertid finns det hjärterum.
Ganska snabbt återvänder folk inomhus för att fortsätta att dansa in det nya året. Det är en trevlig tillställning och det är väldigt god stämning ända fram till stängningsdags.
Trots att det är en fin fest hade det varit mer spännande om det funnits några fler attraktioner utöver discjockeybåset och filmvisningen. Önskvärt vore till exempel någon levande musik. Dessutom är Fiskekyrkan inte idealisk för nyårsfirande. Jämfört med utsikten och omgivningen i norra hamnen är södra hamnen verkligen medioker i jämförelse.
Fiskekyrkan har öppet till klockan två. Sedan måste alla ställa sig i en enorm garderobskö. Därefter väntar vinterkyla, obefintliga taxibilar, och efterlängtade nattbussar. Vissa fortsätter festen på annat håll medan andra tänker på refrängen. Samma procedur som varje år. Gott nytt 2009.

Artikeln refuserades av NSD med motiveringen: ”Den är som ett blogginlägg”.