Ideal

Att falla för det sociala trycket och de ideal som påtvingas oss kvinnor dagarna i ända är väl ändå högst ofeministiskt. Att raka sig under armarna, eller vaxa ben och bikinilinje, är något som borde få varje feminist att känna sig som en bedragare, en med dubbelmoral.

Shora Esmailian i Arbetaren (artikeln finns inte på nätet). Vissa saker förblir oförändrade på tidningen.

Boktipset

I Akta dig för dvärgen, Klitty! finns en scen som sitter fastbränd, på gott och ont, i mitt huvud. Israels förre premiärminister Ariel Sharon (benämnd ”Shioran – världens enda massmördare som är bredare än vad han är lång”) är på Sverigebesök och hela Sveriges regering anstränger sig till det yttersta för att tillfredställa Sharon sexuellt.
Men Sharon är kräsen – han viftar bort alla erbjudanden. Då uppenbarar sig den nye utrikesministern ”Buster Tidström” och Sharon skiner upp. På Tidströms lukt (blodvar) inser han att han inte är ensam om sin speciella böjelse – sårsex.

Tidningen Arbetaren har upptäckt böckerna om Klitty.

Laissez-faire

Att framförallt vita artister hämtar inspiration från svart musik är ju i och för sig inget nytt, men aldrig har gränserna känts så flytande som nu. Det råder närmast handelsfrihet i den amerikanska populärmusiken; det fåniga begreppet ”pophöger” har fått en ny innerbörd. Scott Storch är faktiskt vit, Cassie är svart och så vidare i all oändlighet.

Så skriver David Åström i Norrbottens-Kuriren. Påståendet är kryptiskt, men en möjlig tolkning är att Åström anser att det faktum att svarta artister kan samarbeta med vita är ett tecken på högervridning och marknadsliberalism.

Kanon

Jag förstår att ni undrar var min bok kommer in i bilden. Jo, när Cissi föreslår en kanon, och när förslaget går igenom, så kommer vi folkpartister givetvis få första tjing på att definiera vad som är den ”goda litteraturen” som alla borde läsa. Då nämner vi Strindberg, Hjalmar Söderberg och Selma Lagerlöf. Rätt säkra kort. Och så Kalifatides såklart, för att få lite etno-prägel på listan.

Men sen tänker jag att vi skulle få in min bok där också. Fattar ni vilken skjuts den skulle få om den hamnade högt upp på en sådan lista? Horace Engdal skulle gå ut och rekommendera den. Alla skolor skulle köpa in den exempelvis. Man skulle också kunna tänka sig att det ingick i språktestet för nya invandrare att man måste läsa min bok – och köpa den.

Vad tror ni?

Liberala kramar

/Lars

Masslinjen avslöjar sanningen bakom folkpartiets kanon-förslag i Yelah.

JC-rock

Go-On Rock tipsar om att JCs nya reklamfilm, med Hellacopters-låten ”I’m in the band” kan beskådas på nätet.

Musikintelligentian

Jag har varit stor Genesisfan ända sedan albumet Duke 1980. Innan dess förstod jag inte riktigt vad de gjorde, fastän jag på deras sista 70-talsskiva, den konceptmättade And Then There Were Three (en hänsyftning på bandmedlemmen Peter Gabriel, som lämnade gruppen för att inleda en lam solokarriär) tyckte om den förtjusande ”Follow You, Follow Me”. I övrigt verkade alla album före Duke alltför tillgjort konstnärliga, för intellektuella. Det var Duke (Atlantic; 1980), där Phil Collins närvaro blev mer märkbar, musiken modernare, trummaskinen mer framträdande, och texterna började bli mindre mystiska och tydligare (kanske på grund av att Peter Gabriel givit sig iväg), och komplicerade, mångtydiga studier i saknad i stället blev slående förstklassiga poplåtar, som fick mig att tacksamt anamma deras musik. Själva låtarna verkade arrangerade mer kring Collins trumspel än Mike Rutherfords basgångar eller Toni Banks keyboardriff. Ett klassiskt exempel härpå är ”Misunderstanding”, som inte bara var bandets första stora 80-talshit utan också tycktes anslå tonen för deras följande skivor under decenniet. Det andra smycket på Duke är ”Turn It On Again”, som handlar om de negativa effekterna av televisionen. Å andra sidan är ”Heathaze” en låt jag bara inte begriper, medan ”Please Don’t Ask” är en rörande kärlekssång skriven till en separerad maka som får vården om parets barn. Har skilsmässans negativa sidor någonsin skildrats i intimare termer av någon rockgrupp? Jag tror inte det. ”Duke Travels” och ”Dukes End” kanske betyder något, men eftersom texterna inte står tryckta är det svårt att säga vad Collins sjunger om, fast där finns komplicerat, lysande pianospel av Tony Banks på det senare spåret. Den enda besvikelsen på Duke är ”Alone Tonight”, som är alldeles för lik ”Tonight Tonight Tonight” på bandets senare mästerverk Invisible Touch och de låtarna är faktiskt det enda exemplet på att Collins plagierar sig själv.

Anacab (Atlantic; 1981) gavs ut nästan direkt efter Duke och den vinner på den nye producenten, Hugh Padgham, som ger bandet mer av ett 8O-talssound, och fastän melodierna låter ganska allmänna finns där ändå utmärkta bitar tvärsigenom: det utdragna jammet mitt i titellåten och blåsarna från Earth, Wind and Fire på ”No Reply at All” är bara två exempel. Återigen speglar låtarna mörka känslor och handlar om människor som känner sig vilsna eller befinner sig i konflikt, men produktionen och soundet är glimmande och hoppfulla (även om titlarna inte är det: ”No Reply at All”, ”Keep It Dark”, ”Who Dunnit?”, ”Like It or Not”). Mike Rutherfords bas är lite otydlig i mixen men i övrigt låter bandet tätt och bra och drivs åter av Collins verkligt imponerande trumspel. Också i sina mest förtvivlade stunder (som ”Dodo”, om utrotning), låter Abacab poppig och sorglös.

Mitt favoritspår är ”Man on the Corner”, den enda låt gjord av Collins ensam, en rörande ballad med vacker syntad melodi plus en bergfast trummaskin i bakgrunden. Fast den lätt kunde kommit från vilket som helst av Phils soloplattor framhäver den bandets hoppfulla humanism. ”Man on the Corner” framhäver med kraft jämlikheten i förhållandet till en enslig figur (en luffare, kanske en fattig hemlös människa?), ”den där ensamme mannen i hörnet” som bara står där. ”Who Dunnit” uttrycker med djup förvirringens tema mot ett funkigt beat, och vad som gör denna låt så spännande är att den slutar med att berättaren inte får reda på någonting alls.

Hugh Padgham producerade härnäst en ännu mindre konceptuell skiva som helt enkelt hette Genesis (Atlantic; 1983), och fast det är en fin skiva känns mycket av den nu alltför osjälvständigt får min smak. ”That’s All” låter som ”Misunderstanding”, ”Taking It All Too Hard” påminner mig om ”Throwing It All Away”. Den känns också mindre jazzig än sina företrädare och mer av ett popalbum från 80-talet, mer rock’n’roll. Padgham gör ett utmärkt jobb som producent, men materialet är svagare än vanligt och man känner att de är pressade. Den inleds med den självbiografiska ”Mama”, som är både underlig och rörande, fast jag inte kan avgöra om sångaren talar om sin faktiska mor eller till en flicka han gillar att kalla för ”Mama”. ”That’s All” är en älskares klagan över att bli nonchalerad och nertryckt av en okänslig partner: trots den förtvivlade tonen har den en ljus trallvänlig melodi som gör låten mindre deprimerande än den antagligen borde ha varit. ”That’s All” är skivans bästa låt, men Phils röst är starkast på ”House by the Sea”, där texten emellertid är för mycket medvetandeström för att vara särskilt begriplig. Den kan tänkas handla om att växa upp och acceptera vuxenheten men den är oklar; i varje fall placerar dess andra instrumentala del låten mer i fokus för mig och Mike Rutherford får tillfällen att visa upp sitt virtuosa gitarrspel medan Tom Banks sköljer över melodierna med drömska synthetizers, och när Phil upprepar sångens tredje vers på slutet kan man lätt börja rysa.

”Illegal Alien” är den mest uttalat politiska sång bandet hittills spelat in och deras roligaste. Ämnet ska föreställa sorgligt – en arbetslös mexikan som försöker ta sig över gränsen in i USA – men detaljerna är högst komiska: tequilaflaskan mexikanen håller i, det nya paret skor han har på sig (antagligen stulna); och det hela verkar stämma fullständigt. Phil sjunger den med påstridig, gnällig pseudomexikansk röst som gör den ännu roligare, och rimmet ”fun” med ”illegal alien” är inspirerat. ”Just a Job to Do” är skivans funkigaste låt, med häftig basgång av Banks, och fast den verkar handla om en detektiv som jagar en brottsling, tycker jag den lika väl kunde handla om en svartsjuk älskare som jagar någon. ”Silver Rainbow” är skivans mest lyriska melodi. Texten är intensiv, komplicerad och lysande. Albumet slutar på en positiv, munter ton med ”It’s Gonna Get Better”. Även om texten kan verka lite alldaglig för somliga, är Phils röst så säker (starkt påverkad av Peter Gabriel, som aldrig själv gjort någon så polerad och uppriktig skiva själv) att han får oss att tro på fantastiska möjligheter.

Invisible Touch (Atlantic; 1986) är bandets otvivelaktiga mästerverk. Det är en episk meditation över ofattbarhet, och på samma gång fördjupar och berikar meningen hos de föregående tre skivorna. Den har en resonans som hela tiden återkommer till lyssnaren, och musiken är så vacker att den är nästan omöjlig att skaka av sig, eftersom varenda låt berör något hos det okända eller avstånden mellan människor (”Invisible Touch”), ifrågasätter auktoritativ kontroll av såväl dominerade älskarinnor som regeringar (”Land of Confusion”) eller genom meningslös upprepning (”Tonight Tonight Tonight”). I sin helhet är skivan i klass med decenniets finaste verk inom rock’n’roll, och hjärnan bakom detta album, givetvis tillsammans med Banks, Collins och Rutherfords briljanta ensemblespel, är Hugh Padgham, som aldrig funnit ett så klart och tydligt och modernt sound som här. Man kan praktiskt taget höra varenda nyans hos vartenda instrument.

I fråga om lyrisk hantverksskicklighet och ren låtskrivarförmåga är denna skiva överlägset professionell. Ta texten till ”Land of Confusion”, där en sångare ger sig på problemet med politiskt maktmissbruk. Detta framförs i en groove mer funkig och svart än något Prince eller Michael Jackson – eller någon annan svart artist de senaste åren: för den delen – har åstadkommit. Och fastän det går utmärkt att dansa till skivan, äger den också en avskalad angelägenhet som inte ens den överskattade Bruce Springsteen når upp till. Som observatör av kärlekens svagheter slår Collins ut The Boss gång på gång, och når nya höjder av känslomässig ärlighet på ”In Too Deep”; ändå visar den också upp Collins clowniga, skämtsamma, oförutsägbara sidor. Det är 80-talets mest gripande poplåt om monogami och engagemang. ”Anything She Does” (som ger eko av J. Geils Bands ”Centerfold” men är mer livfull och energisk) inleder sidan två och sedan når albumet sin höjdpunkt med ”Domino”, en sång i två delar. Del ett, ”In the Heat of the Night”, är full av skarpa, vältecknade bilder av förtvivlan, och hopkopplad med ”The Last Domino” som motverkar den med uttryck för hopp. Denna sång är ytterst upplyftande. Jag har inte hört någon mer positiv och övertygande text inom rocken.

Phil Collins soloskivor verkar mer kommersiella och därför mer tillfredsställande inom en trängre ram, särskilt No Jacket Required och låtar som ”In the Air Tonight” och ”Against All Odds” (fast den låten överflyglades av den mästerliga film den tagits ur) och ”Take Me Home” och ”Sussudio” (underbar låt; en personlig favorit) och hans omarbetning av ”You Can’t Hurry Love”, som jag inte är ensam om att anse bättre än Supremes original. Men jag tycker också att Collins jobbar bättre inom gruppens ram än som soloartist – och jag understryker ordet artist. Det stämmer faktiskt in på alla tre medlemmarna, ty Genesis är fortfarande det bästa, intressantaste band som kommit fram i England under 8O-talet.

Bret Easton Ellis, American Psycho (ISBN: 9172632518).

Band och artister som tidigare har sågats sönder och samman har plötsligt börjat att accepteras av musikintelligentian. Plötsligt är det ok att gilla musikstilar som västkustfusion, FM-rock och synthbaserad 80-talssoul.

Upphaussade, albumaktuella Fibes, Oh Fibes! är ett typexempel. När det svenska bandet får frågan vilka deras husgudar är, blir svaret (bland annat):
– Lionel Richie. Elton John. Barry Manilow. Bruce Hornsby. Phil Collins. Hall & Oates. Luther Vandross.

Jag lovar, det finns ingen ironi i det citatet. Bandets nya skiva Emotional är en våt dröm för hifi-entusiasterna, med en ljudbild som har samma kliniska precision som på 80-talet. Sångaren/låtskrivaren Christian Olsson älskar att vältra sig i Princefalsett, medan mjukdistade gitarrsolon varvas med plingplong-plastiga synthar. De snygga majackorden och synkoperade rytmerna gör musiken lika slickad som Patrick Batemans frisyr i American Psycho och som bäst låter bandet som den perfekta hybriden mellan Prince, Prefab Sprout och, eh, Toto. Och det besynnerliga är att jag går ner i spagat när jag hör det. Fibes Oh Fibes! har gjort en av årets bästa svenska skivor.

Nils Johansson i Norrländska Socialdemokraten.

Illitterata liberaler

Ett pinsamt språkfel har dykt upp i folkpartiets valkampanj, meddelar Resumé. Löpsedeln om svenska skolan som är världsbäst på kunskap har brister i undertexten.

Den fejkade löpsedeln toppas med rubriken ”Svenska skolan världsbäst på kunskap”. I botten på sidan konstaterar folkpartiet att ”tidigare betyg gjorde vändningen möjlig”.

– Det är olyckligt. Man förstår inte vad som avses och man läser det som att äldre betygssystem eller betygssystem som fanns tidigare skulle ha gjort vändningen möjlig, säger Ola Karlsson, språkvårdare på Språkrådet, till Resumé.

Visa långfingret

För första gången i Sverige införs i höst identitetskontroll inför flygresan med hjälp av fingeravtryck, meddelar Norrbottens-Kuriren.
Premiären sker vid Kallax flygplats i Luleå den elfte september, där SAS inför systemet på årsdagen av terroristattackerna mot New York 2001.

– Vi har tänkt att man ska visa lång- eller pekfingrets avtryck. Men det är helt frivilligt. Den som vill visa vanlig legitimation i stället får göra det, säger Lisa Kärneskog, projektledare vid SAS i Luleå till TT.

Skattepengar

Bloggaren Jonas Grafström tipsar om att filmen 1200 miljarder numera finns gratis att ladda ned på nätet. Filmen visar hur journalisten Martin Borgs under ett halvår reste runt i Sverige i en gammal sheriffbil i en jakt på slöseri med skattepengar.

Storgatan 61 är en inkubator för ungdomar mellan 19 och 30 år där de får möjlighet att praktiskt driva affärs- och tjänsteföretag. I en centralt belägen lokal i Luleå får de under 1,5 år driva sin verksamhet och erhåller stöd i form av konsulttjänster och coachning samt utbildning inom de områden där de behöver kompetensförstärkning. Projektet erbjuder tillgång till ett omfattande nätverk och erfarenhet av företagande.

Filmtipset

Den som ikväll befinner sig i Stockholm kan bege sig till Medborgarplatsen vid midnatt, där en gratisvisning av filmen V för Vendetta kommer att ske (via Copyriot).

Recension

För att dra in pengar måste man leverera det kunden vill ha. Alltså återfinns i Lodenius bok de flesta av de förolämpningar som man kan förvänta sig från t.ex. den borgerliga tankesmedjan Timbro. Vänster är samma skit som höger, fast vänsterungdomar är medelklassungar och förövrigt så kommer de ta till vapen en vacker dag och börjar skjuta folk, för RAF är deras idoler. Medelklass är enligt Lodenius definition någon som är skrivkunnig och välartikulerad, enligt vad hon skriver på sin blogg. Hennes slappa inställning gör att hon missar flera av våra svagheter, punkter som man med all rätt kan angripa oss på, för att istället skjuta in sig på spöken och myter. Vänstern mår bra av att granskas, men Lodenius bidrar inte till så mycket av den varan.

Lars Molin recenserar Anna-Lena Lodenius bok Gatans parlament (ISBN: 9170372756) på Motkraft.

Mikro

Finns massor av grejer att tillreda i mikron, här är min topplista just nu!

1. Allt med ost!
2. Mikrorätt med scampi
3. Köttbullar
4. Korv
5. Ravioli
6. Honungspuffar
7. Soppor
8. Bacon
9. Marshmallows
10. Knäckemacka med ost (mycket ost)

Sen finns det saker som är äckliga i mikron, just nu tycker jag sämst om:
Hamburgare – mikrad hamburgare med skinka på. Smakade skit. Även VARNING för mackan på bilden. Den smakade riktigt vidrigt. Köpvarning på den!

Hemsidan minmikro.info är tillägnad mikrovågsugnen – ”som en ugn, fast med små vågor av värme”.

Hopplösa band, töntiga kläder

Enligt Helsingborgs Dagblad dök musikstilen Psychobilly upp i början av 1980-talet när rockabilly pånyttföddes som en undergroundrörelse och blandades med punken. Vidare menar de att psychobilly tar avstamp i den klassiska rockabillyn men spelas med punkenergi. Som exempel på artister i genren nämns The Cramps och Mojo Nixon.

The Cramps är dock av en annan åsikt.
– Den etiketten vägrar vi att kännas vid. Hopplösa band, töntiga kläder, säger sångaren Lux Interior i en gammal intervju med tidningen Darling.
– Folk som aldrig fattat The Cramps brukar klumpa ihop oss med sådana band. När psychobilly kom hade vi redan hållt på i över 10 år. Det är nästan en förolämpning att jämföras med band som så uppenbart kopierat oss, fortsätter gitarristen Poison Ivy.

Popkollo

Marit Bergman har sms:at till Ola Salo att några av deltagarna ska spela The Arks Calleth you cometh I. Hon har fått ett svar som får både Elvis Söderstjernas och flera av hennes nya kompisars ögon att svämma över.

– Läs det igen! bönar Elvis Söderstjerna.

Marit Bergman halar upp mobilen och tjejerna omringar henne.

– Ola Salo skriver att han är jättenöjd med att morgondagens rockstjärnor gillar hans låt, upprepar Elvis Söderstjerna.

Svenska Dagbladet rapporterar från Popkollo i Hultsfred.

Handpåläggning

En kvinna åkte förbi en man som hade sina shorts nerdragna och sysslade med handpåläggning på sitt könsorgan. Han gjorde inget för att dölja detta och händelsen utspelade sig i de centrala delarna av Härnösand, meddelar Tidningen Ångermanland. Fallet rubriceras som sexuellt ofredande och utreds av Härnösandspolisen.

Handpåläggning är enligt Wikipedia en ceremoni inom kristendomen, där man med beröring av person överför en andlig eller helande kraft.

I Svenska kyrkan sker handpåläggning oftast vid dop, konfirmation samt prästvigning och biskopsvigning.

Ultra

Den 21 augusti är det 18 år sedan Ultrahuset, Stockholmspunkens dåvarande centrum brann ned, uppmärksammar Svenska Dagbladet.

Harri Mänty, gitarrist i gruppen Kent intervjuas. Mänty var sångare i Eskilstunabandet No Security och spelade på Ultra ett antal gånger. Han var även bekant med Fabbe och de andra medlemmarna i hardcorebandet Svart Snö.

I gott sällskap

Jag kände mig mycket hedrad av att vara i ett så fint sällskap som Nelson Mandela, Astrid Lindgren, Moder Theresa, Kofi Annan och Aung San Suu Kyi. Jag är inte säker på att jag förtjänar det, men tack för att ni tycker det.

Dolly Parton tackar Piteå stad för att hon tilldelats utmärkelsen ”Årets mentala Pitebo”, meddelar Piteå-Tidningen.

Buller och bång

Ok, jag tänker aldrig dricka sprit igen. Vaknade med blåtira, kräktes på trappen och bajsade ner mig. Typ. Mamma fick duscha mig. Undra hur destruktivt det räknas vara liksom. Jag saknar rätt mycket hämningar normalt, så jag behöver nog inte alkohol. Synden som straffar sig själv liksom. Jag var säkert på gränsen till död och förgiftad. Rena turen liksom, att jag vaknade. Så otroligt pinsamt och jag har absolut inga försvar.

/.../

Annars skickade jag ett mms med min ömmande blåtira och får till svar
– Skicka bild på fittan istället.

Dagbok av en leopard rapporterar från festivalen Augustibuller.

Långt utanför moralvänsterns tabun

Innan festivalen talade jag med en ung tjej som tyckte det lät tråkigt att jag inte skulle bo på den vanliga campingen. För henne, och för tusentals andra, är det festen på campingen som är den stora lockelsen. Bristen på regler och känslan av att vad som helst är tillåtet, långt utanför våra vanliga tabun, är tydligen något som lockar allt från sextonåringar till folk i övre tjugoårsåldern.

/…/

Turbonegro avslutade tordsgakvällen på festivalens största scen, Vintergatan. De bjöd publiken på en av festivalens mest explosiva spelningar, och publiken älskade dem från låt ett. Det är dock trist att bandet måste ägna sig åt sexistiska och homofobiska uttalanden i mellansnacket för att kunna leverera hårdrock på hög nivå. Många av fansen verkade uppskatta det, men jag gjorde det definitivt inte.

Internationalen rapporterar från Arvikafestivalen.