Musikintelligentian

Jag har varit stor Genesisfan ända sedan albumet Duke 1980. Innan dess förstod jag inte riktigt vad de gjorde, fastän jag på deras sista 70-talsskiva, den konceptmättade And Then There Were Three (en hänsyftning på bandmedlemmen Peter Gabriel, som lämnade gruppen för att inleda en lam solokarriär) tyckte om den förtjusande ”Follow You, Follow Me”. I övrigt verkade alla album före Duke alltför tillgjort konstnärliga, för intellektuella. Det var Duke (Atlantic; 1980), där Phil Collins närvaro blev mer märkbar, musiken modernare, trummaskinen mer framträdande, och texterna började bli mindre mystiska och tydligare (kanske på grund av att Peter Gabriel givit sig iväg), och komplicerade, mångtydiga studier i saknad i stället blev slående förstklassiga poplåtar, som fick mig att tacksamt anamma deras musik. Själva låtarna verkade arrangerade mer kring Collins trumspel än Mike Rutherfords basgångar eller Toni Banks keyboardriff. Ett klassiskt exempel härpå är ”Misunderstanding”, som inte bara var bandets första stora 80-talshit utan också tycktes anslå tonen för deras följande skivor under decenniet. Det andra smycket på Duke är ”Turn It On Again”, som handlar om de negativa effekterna av televisionen. Å andra sidan är ”Heathaze” en låt jag bara inte begriper, medan ”Please Don’t Ask” är en rörande kärlekssång skriven till en separerad maka som får vården om parets barn. Har skilsmässans negativa sidor någonsin skildrats i intimare termer av någon rockgrupp? Jag tror inte det. ”Duke Travels” och ”Dukes End” kanske betyder något, men eftersom texterna inte står tryckta är det svårt att säga vad Collins sjunger om, fast där finns komplicerat, lysande pianospel av Tony Banks på det senare spåret. Den enda besvikelsen på Duke är ”Alone Tonight”, som är alldeles för lik ”Tonight Tonight Tonight” på bandets senare mästerverk Invisible Touch och de låtarna är faktiskt det enda exemplet på att Collins plagierar sig själv.

Anacab (Atlantic; 1981) gavs ut nästan direkt efter Duke och den vinner på den nye producenten, Hugh Padgham, som ger bandet mer av ett 8O-talssound, och fastän melodierna låter ganska allmänna finns där ändå utmärkta bitar tvärsigenom: det utdragna jammet mitt i titellåten och blåsarna från Earth, Wind and Fire på ”No Reply at All” är bara två exempel. Återigen speglar låtarna mörka känslor och handlar om människor som känner sig vilsna eller befinner sig i konflikt, men produktionen och soundet är glimmande och hoppfulla (även om titlarna inte är det: ”No Reply at All”, ”Keep It Dark”, ”Who Dunnit?”, ”Like It or Not”). Mike Rutherfords bas är lite otydlig i mixen men i övrigt låter bandet tätt och bra och drivs åter av Collins verkligt imponerande trumspel. Också i sina mest förtvivlade stunder (som ”Dodo”, om utrotning), låter Abacab poppig och sorglös.

Mitt favoritspår är ”Man on the Corner”, den enda låt gjord av Collins ensam, en rörande ballad med vacker syntad melodi plus en bergfast trummaskin i bakgrunden. Fast den lätt kunde kommit från vilket som helst av Phils soloplattor framhäver den bandets hoppfulla humanism. ”Man on the Corner” framhäver med kraft jämlikheten i förhållandet till en enslig figur (en luffare, kanske en fattig hemlös människa?), ”den där ensamme mannen i hörnet” som bara står där. ”Who Dunnit” uttrycker med djup förvirringens tema mot ett funkigt beat, och vad som gör denna låt så spännande är att den slutar med att berättaren inte får reda på någonting alls.

Hugh Padgham producerade härnäst en ännu mindre konceptuell skiva som helt enkelt hette Genesis (Atlantic; 1983), och fast det är en fin skiva känns mycket av den nu alltför osjälvständigt får min smak. ”That’s All” låter som ”Misunderstanding”, ”Taking It All Too Hard” påminner mig om ”Throwing It All Away”. Den känns också mindre jazzig än sina företrädare och mer av ett popalbum från 80-talet, mer rock’n’roll. Padgham gör ett utmärkt jobb som producent, men materialet är svagare än vanligt och man känner att de är pressade. Den inleds med den självbiografiska ”Mama”, som är både underlig och rörande, fast jag inte kan avgöra om sångaren talar om sin faktiska mor eller till en flicka han gillar att kalla för ”Mama”. ”That’s All” är en älskares klagan över att bli nonchalerad och nertryckt av en okänslig partner: trots den förtvivlade tonen har den en ljus trallvänlig melodi som gör låten mindre deprimerande än den antagligen borde ha varit. ”That’s All” är skivans bästa låt, men Phils röst är starkast på ”House by the Sea”, där texten emellertid är för mycket medvetandeström för att vara särskilt begriplig. Den kan tänkas handla om att växa upp och acceptera vuxenheten men den är oklar; i varje fall placerar dess andra instrumentala del låten mer i fokus för mig och Mike Rutherford får tillfällen att visa upp sitt virtuosa gitarrspel medan Tom Banks sköljer över melodierna med drömska synthetizers, och när Phil upprepar sångens tredje vers på slutet kan man lätt börja rysa.

”Illegal Alien” är den mest uttalat politiska sång bandet hittills spelat in och deras roligaste. Ämnet ska föreställa sorgligt – en arbetslös mexikan som försöker ta sig över gränsen in i USA – men detaljerna är högst komiska: tequilaflaskan mexikanen håller i, det nya paret skor han har på sig (antagligen stulna); och det hela verkar stämma fullständigt. Phil sjunger den med påstridig, gnällig pseudomexikansk röst som gör den ännu roligare, och rimmet ”fun” med ”illegal alien” är inspirerat. ”Just a Job to Do” är skivans funkigaste låt, med häftig basgång av Banks, och fast den verkar handla om en detektiv som jagar en brottsling, tycker jag den lika väl kunde handla om en svartsjuk älskare som jagar någon. ”Silver Rainbow” är skivans mest lyriska melodi. Texten är intensiv, komplicerad och lysande. Albumet slutar på en positiv, munter ton med ”It’s Gonna Get Better”. Även om texten kan verka lite alldaglig för somliga, är Phils röst så säker (starkt påverkad av Peter Gabriel, som aldrig själv gjort någon så polerad och uppriktig skiva själv) att han får oss att tro på fantastiska möjligheter.

Invisible Touch (Atlantic; 1986) är bandets otvivelaktiga mästerverk. Det är en episk meditation över ofattbarhet, och på samma gång fördjupar och berikar meningen hos de föregående tre skivorna. Den har en resonans som hela tiden återkommer till lyssnaren, och musiken är så vacker att den är nästan omöjlig att skaka av sig, eftersom varenda låt berör något hos det okända eller avstånden mellan människor (”Invisible Touch”), ifrågasätter auktoritativ kontroll av såväl dominerade älskarinnor som regeringar (”Land of Confusion”) eller genom meningslös upprepning (”Tonight Tonight Tonight”). I sin helhet är skivan i klass med decenniets finaste verk inom rock’n’roll, och hjärnan bakom detta album, givetvis tillsammans med Banks, Collins och Rutherfords briljanta ensemblespel, är Hugh Padgham, som aldrig funnit ett så klart och tydligt och modernt sound som här. Man kan praktiskt taget höra varenda nyans hos vartenda instrument.

I fråga om lyrisk hantverksskicklighet och ren låtskrivarförmåga är denna skiva överlägset professionell. Ta texten till ”Land of Confusion”, där en sångare ger sig på problemet med politiskt maktmissbruk. Detta framförs i en groove mer funkig och svart än något Prince eller Michael Jackson – eller någon annan svart artist de senaste åren: för den delen – har åstadkommit. Och fastän det går utmärkt att dansa till skivan, äger den också en avskalad angelägenhet som inte ens den överskattade Bruce Springsteen når upp till. Som observatör av kärlekens svagheter slår Collins ut The Boss gång på gång, och når nya höjder av känslomässig ärlighet på ”In Too Deep”; ändå visar den också upp Collins clowniga, skämtsamma, oförutsägbara sidor. Det är 80-talets mest gripande poplåt om monogami och engagemang. ”Anything She Does” (som ger eko av J. Geils Bands ”Centerfold” men är mer livfull och energisk) inleder sidan två och sedan når albumet sin höjdpunkt med ”Domino”, en sång i två delar. Del ett, ”In the Heat of the Night”, är full av skarpa, vältecknade bilder av förtvivlan, och hopkopplad med ”The Last Domino” som motverkar den med uttryck för hopp. Denna sång är ytterst upplyftande. Jag har inte hört någon mer positiv och övertygande text inom rocken.

Phil Collins soloskivor verkar mer kommersiella och därför mer tillfredsställande inom en trängre ram, särskilt No Jacket Required och låtar som ”In the Air Tonight” och ”Against All Odds” (fast den låten överflyglades av den mästerliga film den tagits ur) och ”Take Me Home” och ”Sussudio” (underbar låt; en personlig favorit) och hans omarbetning av ”You Can’t Hurry Love”, som jag inte är ensam om att anse bättre än Supremes original. Men jag tycker också att Collins jobbar bättre inom gruppens ram än som soloartist – och jag understryker ordet artist. Det stämmer faktiskt in på alla tre medlemmarna, ty Genesis är fortfarande det bästa, intressantaste band som kommit fram i England under 8O-talet.

Bret Easton Ellis, American Psycho (ISBN: 9172632518).

Band och artister som tidigare har sågats sönder och samman har plötsligt börjat att accepteras av musikintelligentian. Plötsligt är det ok att gilla musikstilar som västkustfusion, FM-rock och synthbaserad 80-talssoul.

Upphaussade, albumaktuella Fibes, Oh Fibes! är ett typexempel. När det svenska bandet får frågan vilka deras husgudar är, blir svaret (bland annat):
– Lionel Richie. Elton John. Barry Manilow. Bruce Hornsby. Phil Collins. Hall & Oates. Luther Vandross.

Jag lovar, det finns ingen ironi i det citatet. Bandets nya skiva Emotional är en våt dröm för hifi-entusiasterna, med en ljudbild som har samma kliniska precision som på 80-talet. Sångaren/låtskrivaren Christian Olsson älskar att vältra sig i Princefalsett, medan mjukdistade gitarrsolon varvas med plingplong-plastiga synthar. De snygga majackorden och synkoperade rytmerna gör musiken lika slickad som Patrick Batemans frisyr i American Psycho och som bäst låter bandet som den perfekta hybriden mellan Prince, Prefab Sprout och, eh, Toto. Och det besynnerliga är att jag går ner i spagat när jag hör det. Fibes Oh Fibes! har gjort en av årets bästa svenska skivor.

Nils Johansson i Norrländska Socialdemokraten.