Trendigt störd

ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder) är enligt Wikipedia en neuropsykiatrisk störning som utmärks av bristande uppmärksamhet och hyperaktivitet. Ett närliggande begrepp, som endast används i Skandinavien, är DAMP.

Om ditt barn lider av funktionshindret finns det nu passande t-tröjor att klä barnet i, visar affärsmagasinet Att:ention.

Rymden

Gudmundson tipsar om att MEMRI, The Middle East Media Research Institute, har publicerat ett engelsktextat avsnitt av den iranska science fiction-serien ”Önskelandet”.

Karaoke

Tidningen Fönstret (artikeln finns inte på nätet) tipsar om att Bilda förlag ger ut en DVD med karaokeversioner av gamla arbetarsånger så som Internationalen, Arbetets söner och Första maj.

Rock

You really like my limousine
You like the way the wheels roll
You like my seven inch leather heels
And goin’ to all of the shows, but

Do you love me, do you love me
Do you love me, really love me

You like the credit cards and private planes
Money can really take you far
You like the hotels and fancy clothes
And the sound of electric guitars, but

Do you love me, do you love me
Do you love me, I mean like do you
Really love me

You really like rock ‘n’ roll
All of the fame and the masquerade
You like the concerts and studios
And all the money, honey, that I make, but

Do you love me, do you love me
Do you love me, really love me

Your backstage pass and black sunglasses
Make you look just like a queen
Even the fans, they know your face
From all of the magazines, but

Do you love me, do you love me
Do you love me, really love me
I wanna know

Kiss, Do you love me

Imorgon lördag klockan 20.03 kommer garagerockbandet Alex Face att höras i radioprogrammet P3 Lab. Det blir en intervju och givetvis gruppens musik.

Musikalisk integritet

Så, Markus, min vän, jag kan omöjligen uttrycka hur omtumlande – och inledningsvis chockerande – det har varit att se dig sjunga på TV inför en miljonpublik, bräda allt motstånd och få tonårsflickorna i publikens kinder (sic) att blossa illrött vecka efter vecka. Din stora kompetens och framgången den lett till tvivlar jag inte det minsta på, det får du inte tro. Det är snarare sammanhanget i vilket du visar upp dig som framkallar min skepsis. TV-programmet Idol, i många avseenden kommersialismens högborg, trodde jag inte du skulle ta i med tång, än mindre medverka i.

Vad hände egentligen med rock’n’rollen, den musikaliska integritet vi som ungdomar höll så högt, så länge?

Olle Sjögren intervjuar Idol-Markus i Djungeltrumman #19 (artikeln finns inte på nätet).

Skruvat

Det välkända hårdrocksbandet Twisted Sister har valt att avsluta karriären och tacka för sig med en julskiva innehållande ett antal gamla julsånger i hårdrockstappning.

Kommande utgivning

Vad gäller 2007 ser jag med stor entusiasm fram emot antologin Fittstim 2. Jag har länge burit på en stark längtan efter unga, runda indietjejers berättelser om migrän, misslyckade graviditeter och män.

Carl Reinholdtzon Belfrages årskrönika i Nöjesguiden.

Dum i huvudet

Ser du världen som ett spel? Blir en utbetalningsavi som en supermariostjärna för dig?
– Jag vet inte om jag ska säga det här, men i gymnasiet brände jag ner ett supernintendosoundtrack och gick ut på nätterna med det i lurarna och låtsades att jag var med i spelet… Hoppade runt och så… Sjukt nördigt, jag skäms, men det var faktiskt så.

Så TV-spelsvärlden är väldigt viktig för dig?
– Jag kanske var dum i huvudet, men när jag var liten trodde jag att det var karaktärerna i spelen som gjorde musiken.

People intervjuar bitpopbandet 047 (artikeln finns inte på nätet).

Politiskt korrekt

Varuhuset PUB lät nyligen musikartisterna Dregen, Snook, Lisa Millberg och Amir Chamdin ordna julmarknadsföringen i varsitt skyltfönster. När skyltningen nu är klar står Amir Chamdins bidrag ut en smula, med sitt ensamma John Lennon-citat: “If everybody wished for peace instead of another television set, then there would be peace” skriver Dagens Media.

Tre

Moi ce que j’aime
c’est faire l’amour
spécialment à trois
Je sais c’est démodé
ça fait hippie complet
mais je le crie sur les toîts
j’aime l’amour à trois

C’est sexy, extatique, crazy, excentrique,
animal, romantique, c’est communiste

Oh oh oh oh oh
J’aime l’amour à trois

Stereo Total, L’amour à trois

Bengt Wallman blev utan förvarning eller varsel utkastad från sin arbetsplats på telekomföretaget 3. Ledningen anser att han agerat illojalt mot företaget genom att ha deltagit i en lagligt varslad strejk, rapporterar Stockholms Fria Tidning.

Bengt Wallman beskriver klimatet på 3 som utpräglat antifackligt. Tidigare ska anställda inom kundtjänst ha hotats med avsked för att de påtalat att det förekom lönediskriminering. Att han nu får gå ser han som en konsekvens av att han stuckit ut hakan som fackligt aktiv.

Statsministern skyldig E-type en tjuga

Filippa Reinfeldt har haft ett förhållande med popstjärnan Martin ”E-Type” Erikson. Det påstås i tv-programmet Ett herrans liv, meddelar Aftonbladet.

Bägge är uppvuxna i Bromma och under skoltiden var de ett par enligt programmet. E-type själv förnekar dock detta.

Hardcore

Crampas koll tipsar om filmen American Hardcore, historien om den amerikanska punken 1980–1986.

American Hardcore börjar där andra punkdokumentärerna slutar – runt 1979, 1980 – och handlar om hur punkrocken togs över av amerikanska huliganer från de brittiska konstskolestudenter som dominerade scenen åren innan. Resultatet blev en ännu aggressivare subkultur, både musikaliskt, ideologiskt och rent fysiskt – konserterna var ofta rena slagsmål.

Jude spelar jude

Welcome to the millennium är en ytterst medioker låt, men kom till i mötet mellan en ortodox jude och en punkare, en historia som nu ska bli Hollywood-film, enligt Svenska Dagbladet.

Rollen som jude ska enligt uppgift göras av Sacha Baron Cohen, tidigare bland annat känd från filmen Borat.

Lättklädda underklädesmodeller

Konkurrensen på underklädesmarknaden har hårdnat. För att hävda sig återinför H&M konceptet med lättklädda julmodeller efter två års uppehåll, meddelar Resumé.

Den kände grafologen

Mindre bevandrade män ser självklart blott ett enda användningsområde för kvinnor, nämligen det klassiska men inte särskilt hippa samlaget. Scheike däremot, han står över det där, han har förstått att sex, det kan vilken finesslös nolla som helst tillskansa sig. Maximal njutning utvinner man istället genom att slå sina kvinnor. Nu var ju inte Scheike den första mannen att komma på detta, nej nej, alltsedan urminnes tider har man ägnat sig åt kvinnoaga, med mer eller mindre lyckade resultat.

I’m ugly but I’ve got a blog hyllar Hans Scheike.

Ligga med Larsson i Lund

Att stöta på Allsång på Skansens Bosse Larsson i rollistan till en porrfilm kanske känns som en konstig tanke, men i Ligga i Lund från 1981 finns han faktiskt med, meddelar fanzinet Nyfrälst (artikeln finns inte på nätet).

I själva verket befann sig Larsson rent privat vid karnevalen i Lund, filmades och skrevs in i rollistan.

Mångsysslare

Bloggaren Thomas Illman är enligt egen utsago till vardags lektor i fysik och kemi vid Vasa övningsskola. På fritiden är han bland annat kristen fundamentalist, islamofob, homofob, antifeminist och kärnkraftsförespråkare – men även kvinnoprästförespråkare och evolutionist.

Rawk

The Sounds sångerska Maja Ivarsson talar ut om sina drogproblem i senaste Plaza Kvinna, meddelar Aftonbladet.

– Jag kände att det var allvar. Det är lätt att ta det som en lek i bland. Men det blir inte lika roligt när man kommer in i det. Det är äckligt. Skabbigt. Jag känner folk som dött av det, säger Maja enligt Aftonbladet.

Sven-Otto Littoinette

Reklamblad med Svenskt näringsliv och Alliansen för Sverige som avsändare, spreds under gårdagen i 10000 exemplar med ett erbjudande att få se premiären av Marie Antoinette gratis i Stockholm, Uppsala och Göteborg. Hela protestdagen var moderaternas kansli därigenom utsatts för en telefonblockad, meddelar Motkraft.

Verkligheten hann ifatt Marie Antoinettes drömtillvaro. Hennes arrogans mot dem som födde henne blev en gnista som tände vreden och exploderade till den franska revolutionen, skriver de vidare.

En stilla föraning om den storm som håller på att växa fram drabbades moderaternas telefonväxel av. Tusentals personer ringde till Moderaternas kansli och frågade dem om gratisbiljetter till premiärvisningen på Sofia Coppolas nya storfilm, Marie Antoinette. Nu är det vår tur att få något gratis tillbaka, det är vår tur att få leva det feta livet.

Gratis biobiljetter vore en fin början. Ett trevligt incitament. Något får snåljåparna på Alliansen bjuda även de arbetslösa och osäkra anställda på. För vi kommer kräva mer. Att de inte ska röra vår a-kassa. Och ännu mer, vi vill att a-kassaersättningen ska höjas till 90, att karensdagarna ska tas bort. Rörlighet och flexibilitet, gärna – men då på våra villkor.

Sjuk värld

Bonnie Pontén, gitarrist och sångare i Asta Kask intervjuas i Metro. Pontén berättar att Asta Kask nyligen varit i Japan, där gruppen troligen är lika stora som de är i Sverige.

Känns det inte märkligt att spela svenskspråkig punk i Japan? frågar Metros reporter.
– Absolut. Det känns fullkomligt absurt, säger Pontén.

Äntligen

Alla som växte upp på 1980-talet minns Solstollarna och Toffelhjältarna. Nu släpps en samlings-dvd med klipp från serierna, meddelar TT i Svenska Dagbladet.

Guds vrede

Som om Guds vrede kunde stillas om vi bytte till bensinsnålare bilar.

Nej, det som eventuellt kunde fördröja en kort tid Guds vredes fulla utgjutelse över denna förbannade värld vore bön och fasta och sann omvändelse till vår Skapare.
Ja, om kyrkor och bönhus fylldes av gråtande människor och man brände upp i eld all gudlöshet, ja, då kanske den kommande domen kunde uppskjutas någon tid.

Men så blir det inte. Världen fortsätter att i ett allt snabbare tempo glatt och stolt rusa in i Guds vredes eld. Ja, världen mognar alltmer för avgrundens eld. Och det vi idag kan bevittna i naturens värld är endast krusningarna på ytan.

Stormen är på väg. Och den kan sannerligen inte stoppas av några lågenergilampor.

Guds vredes blogg om klimatförändringar.

Tillgång och efterfrågan

Såg att det fanns människor som förväntade sig gratis pengar för något de kallade kultur. Personligen tycker jag att kultur inte är något som kan definieras. Vad som är kultur är högst personligt för varje individ.

/…/

Vad är bra kultur? Högst subjektivt, kan de inte leva på det så antar jag att inte tillräckligt många människor upplever det som bra.

Människor köper inte skräp, så producera nått människor efterfrågar om kulturen ska få nått av mig.

Så skriver bloggaren Jonas Grafström. Emellertid behöver en verksamhet inte vara av kulturell art för att den ska finansieras offentligt.

Näring

Filmpool nord räknar med att fördubbla antalet produktioner nästa år, meddelar Svenska Dagbladet. Ägarna – landstinget i Norrbotten och 14 kommuner – har gått med på att öka sin medfinansiering så att åtta filmer och tv-serier kan produceras årligen.

– Vi har visat att film är en ny näring som det går att leva på. Får vi en fördubblad produktion kan vi ha sysselsättning hela året, säger Stina Almqvist, utvecklingschef på Filmpool nord till Svenska Dagbladet.

Facklitteratur

STEVE HARRIS: Iggy halade fram kuken, ställde sig intill en högtalare och lade kuken på den. Högtalaren vibrerade så att kuken studsade runt på den. Han var rejält välutrustad.

Dagens Nyheter publicerar ett utdrag ur boken Please Kill Me som kommer ut i svensk översättning den 17 november.

Lögn och förbannad dikt

Har du ett lesbiskt dvärgrockband? Googla ordet dvärgrock och du får tretusen andra liknande projekt och dokumentärer från deras replokaler, spelandes en halvsunkig trallpunklåt på youtube.

Norrbottens-Kurirens Klas Granström far med osanningar i sin iver att framstå som uppdaterad.

Det skandinaviska Amish-folket

But what will you do for fun?

Emilia: We’ll attend prayer meetings.

Maria: You can go to prayer when you’re up for it. If I missed prayer one weekend I’d feel really empty.

Vice har besökt Pajala för att träffa laestadianer – det skandinaviska Amish-folket.

Morgonrock

På lördag kommer Howlin’ Pelle Almqvist att gästa TV4:s Nyhetsmorgon, meddelar Sonic. Almqvist ska bland annat ta med sig vinylskivor och berätta om The Hives turnerande.

Till vapen

Statens Kulturråd har beslutat att inte ge litteraturstöd till bokförlaget Vertigos utgivningar Bland strippor och fakirer, De elvatusen spöna och Lux aeterna. Detta samtidigt som Bonniers håvat in miljon efter miljon, menar Carl-Mikael Edenborg, enligt Copyriot.

Nu kommer saker hända. Vertigo förklarar krig mot Kulturrådet i dess nuvarande form. Vi kommer att debattera, ingripa och angripa tills korruptionen är åtgärdad. Vi kommer gå till regeringen och kräva att hela skiten läggs ner i avvaktan på en grundlig ombildning: dags för Moderata Fascistpartiet att bevisa att dom är sanna liberaler. Kan dom lägga ner nyttiga myndigheter som Arbetslivsinstitutet borde dom väl kunna avskaffa löjligt genomkorrumperade styggelser som Kulturrådet. När rötan har gått för långt i en lem, återstår bara amputering.
Slut på gnället. Till vapen! Vi tänker inte stillatigande se på när lössen biter oss.

Kul som i kyrkan

Religiös humor, presenterar Nöjesguiden då de låter en anhängare vardera av hinduism, judendom, islam, protestantism och katolicism berätta en rolig historia.

Kristna skämtteckningar förekommer förövrigt i varje nummer av Kyrkans tidning under rubriken S:t Gargoyle’s.

Uniform

Skoluniform kan stoppa mobbing. Det menar Ann-Louise Trulsson, präst, moderat och blivande ordförande i utbildningsnämnden i Karlskrona, enligt Aftonbladet.

Blogge Bloggelito är dock motståndare till förslaget. ”Uniformer lockar fram vissa (i detta sammanhang) mindre önskvärda fetischer, vilka vagt illustreras i de till artikeln valda bilderna. Jag lämnar resten till den egna föreställningsförmågan”.

Skoluniform ur ett katolskt perspektiv debatterar journalisten Jim Goad, i Exotic Magazine, september 2003.

Sofo

Gudmundson tipsar om att södermalmskrogen Carmen numera även finns på MySpace. Anledningen till att Gudmundson uppmärksammar det är att stället numera besöks av ”typ halva den liberala bloggosfären”.

Inställsamt och anonymt

Danskarna letar upp extrema situationer och bisarra personer – men lyckas hitta de universella känslorna och frågorna, oavsett vem berättelsen handlar om. Den svenska manusförfattarkåren verkar däremot ständigt leta efter den minsta gemensamma nämnaren. Något som alla ska kunna känna igen sig i. Därav vågen av landsortskomedier och hora-problematiserande ungdomsfilmer.

Men i all sin inställsamhet blir de svenska filmerna nästan helt anonyma. En flod av filmer som man glömt bort namnet på redan en vecka efter premiären.

Nyhetsmagasinet Fokus skriver om svensk film.

A som i arméfraktionen

Nu blir 1970-talsbarnprogrammet Från A till Ö barnteater på Maximteatern, enligt Stockholm City.

Bert-Åke Varg, som spelade ugglan Helge i TV-programmet intervjuas.
– När västtyska ambassaden sprängdes var vi på Arlanda och spelade in slutscenen. Plötsligt, när jag satt i full uggleutstyrsel och drack kaffe kom två poliser fram och bad mig legitimera mig. De trodde jag var med i Baader-Meinhofligan, säger Varg till City.

Nöje

Vilken fråga önskar du att journalisterna ställde till dig?
– “Would you like to go now?”
Would you like to go now?
– Yes.

Nöjesmagasinet City intervjuar Chris Cornell, Audioslave.

Nordamerikansk kultur

Det är många sak i kulturen i US och A som jag beundras. Jag tycker väldigt bra att det är lagligt att bära pistol och skjuta folk i Amerika. Förutom röda indianer. Jag vill än en gång be om ursäkt till personalen på Potawatomi Casino i Kansas. Jag väldigt ledsen. Jag också tycker mycket om amerikanska komediskådespelare, särskilt Edward Murphys. I Kazakstan skrattar vi väldigt mycket åt hans chokladhud. Vi har aldrig sett något sådant förr!

Diego intervjuar Borat.

Facken rasar

Johnny, I said we were through
Just to see what you would do
You stood there and hung your head
Made me wish that I were dead

Oh, Johnny get angry, Johnny get mad
Give me the biggest lecture I ever had
I want a brave man, I want a cave man
Johnny, show me that you care, really care for me

Every time you danced with me
You let Freddy cut in constantly
When he’d ask, you’d never speak
Must you always be so meek?

Every girl wants someone who
She can always look up to
You know I love you, of course
Let me know that you’re the boss

Joanie Sommers, Johnny get angry

En attack på fackföreningsrörelsen, så tolkar många fackförbund regeringens förslag om höjd a-kasseavgift, obligatoriskt a-kassemedlemsskap samt lägre ersättningsnivå, meddelar Aftonbladet.

Jonas Nystedt på SEKO tror att det blir en tuff avtalsrörelse nästa år. Kompensationer kommer troligen att krävas för de höjda avgifterna.

Att ta till sig kritik

Redan då jag sände in mina kritiska synpunkter på två artiklar i förra numret förstod jag att de skulle refuseras. Från att ha varit en frisk och härlig tidning under en period före nya chefredaktörens tid har Fönstret nu återgått till att vara ett organ för husbondens röst – där kritik mot partiet eller dess ledande personer inte får förekomma. Det är mycket tråkigt. Det är bara att erkänna att vi fått en frispråkig tidning mindre och en tidning mindre att läsa.

Olle Ljungbeck, Gävle

Svar: Då får vi tacka för tiden som varit.

Chefredaktören

Jonas Helling, chefredaktör för det socialdemokratiskt dominerade ABF:s tidning Fönstret besvarar ett läsarbrev (artikeln finns inte på nätet).

Intellekt är inne

Modeindustrin har börjat ”hångla vilt” med litteratur och annan finkultur, meddelar Attention. Böcker har förvandlats till chica modeaccessoarer och rekvisita i heminredningen.

”Många inom design och mode inspireras av kulturellt spännande epoker och personer just nu: Marie Antionette, Andy Warhol, Valerie Solanas och medlemmarna Bloomsburygruppen poppar upp som referenser”, säger Lotta Ahlvar, VD för Svenska Moderådet till Attention.

Vitsigt

Idol-Agnes och Bill Murray diskade, meddelar Svenska Dagbladet.

Oberoende granskning

Vad innebär egentligen uttrycket indie? För två år sedan försökte Nöjesguiden reda ut frågan grundligt, men åstadkom snarare förvirring än klarhet.

Mediekoncernen CNN granskar nu ämnet i ett stort reportage, tipsar Sonic.

Eugene Hernandez, editor-in-chief of indieWIRE, a site dedicated to independent movies, said the definition of indie was founded on the virtues of self-publishing and self-releasing books, magazines, tapes, records, and just about everything else from buttons to clothing to posters.

“If you’re going to be as strict as possible, the only definition was DIY – do it yourself,” he said, referring to the ethos of the punk bands and labels that flourished in the late 1970s and 1980s.

Ryan Schreiber, the editor and founder of Pitchfork Media, a popular online magazine that chronicles the indie music scene, said the definition also embodies a sense of idealism and an anti-corporate attitude.

“[The term] has also, for years, been sort of the de facto label for an entire subculture of idealistic artists and music fans who place a lot of stock in the idea of making music for yourself or your friends, rather than for profit or popularity,” he said.

Den akademiska världen

Mälardalens högskola erbjuder en fempoängskurs i bloggande, tipsar Buzz.

Kursen ger kunskap om grundfunktionerna för uppbyggnaden av en hemsida där bloggens grundläggande egenskaper och elementära verktyg för att skapa en fungerande blogg lyfts fram. Även olika kommunikationssätt och Internettillämpningar presenteras, såsom t ex bloggens användning i en politisk och demokratisk kontext. Även de juridiska aspekterna kring blogganvändning presenteras.

Intellektuella slackers

Klädföretaget WeSC har lagt ut sina reklamfilmer på The Pirate Bay, meddelar King.
– WeSC vänder sig till intellektuella slackers och förstår hur information sprids bland unga människor nu förtiden, därför faller sig samarbetet med Piratbyrån och The Pirate Bay väldigt naturligt, säger Pelle Jansson, pressansvarig på We till King.

Verifikationer

Dan Park, känd bland annat som gatukonstnär, verkar ha gjort till en vana att skanna av och publicera samtliga kvitton han får för sina inköp.

The ultimate coffe shop, jasså, varför fanns det då inget brass på menyn? skriver han senast om Espresso House öppnande på Malmö Centralstation.

Refuserad

Sinnesslöa musikskribenter tror kanske att svensk hardcore är synonymt med nykterister i säckiga byxor, som föll ned från skyn i Umeå i början på 1990-talet och började spela meckig metal med funkbas. Sverige har dock en historia som sträcker sig längre än så. Mob 47 var en del av landets, i underjordiska kretsar högt ansedda hardcorescen under 1980-talet och har idag beundrare från Victoria Park i syd till Haparanda i norr.

I vimlet på Augustibuller lyckas jag fånga Mob 47:s trummis Chrille. Hela bandet följer sedan med mig ut från festivalområdet för att vi ska kunna prata utan kakofonin av ljud i bakgrunden.

Året 1982, i Stockholmsförorten Täby, ur spillrorna av gruppen Speedy Snails, bildades bandet Censur av tre unga män. Sättningen var Åke på gitarr och sång, Jögge på bas och sång, samt Chrille på trummor. Censur medverkade med två låtar på den engelska samlingskasetten ”Grevious musical harm”. Influenserna kom från brittiska band som Discharge, Varukers och Chaos UK.

Hösten 1983 togs en yngling vid namn Mentis in som sångare och gruppens namn ändrades till Mob 47. Namnet är förövrigt en förkortning av mobiliseringsförråd 47.

Mob 47 spelade in en elva låtars kassett med titeln ”Hardcore attack”. Då var musikstilen mer influerad av amerikansk hardcore som Poison Idea, MDC, och Minor Threat, och av det finska bandet Terveet Kädet. I början av 1984 sparkades Mentis på grund av samarbetsproblem och bandet blev åter en trio.

I april 1984 hyrde Mob 47 en portastudio och spelade in hela 22 låtar. Nio av dessa låtar blev EP:n ”Kärnvapen attack”. EP:n rosades av den amerikanska punktidningen Maximum rock ’n ’ roll, som främst imponerades av att Mob 47 var så snabba och samspelta. Alla gruppens låtar är inspelade i ”Bowlingstudion” det vill säga bandets replokal som fanns i Åkes föräldrars bowlinghall. Åke köpte senare en fyra kanalers portastudio som användes till alla fortsatta inspelningar. Portan användes också av andra grupper, till exempel Discard och Svart Snö.

I början av 1985 bestämde sig grabbarna för att ge ut en samlingskassett med hardcore från Stockholm. Mob 47 och bandet Crudity spelade in i ”Bowlingstudion” och Agoni på sitt håll och samlingskasetten ”Stockholmsmangel” gavs ut.

Under en kort period kom en sångare kallad Robban in i gruppen. Robban hade dock inte samma brinnande intresse som övriga medlemmar och lämnade bandet efter några månader. Tommy ifrån Crudity tog i stället över sången och de gjorde bland annat en utomhusspelning i Långholmsparken. En ny EP planerades, men innan planerna blev verklighet var Jögge far och tyckte att föräldraskapet inte gick att kombinera med att spela i ett punkband. Han bestämde sig för att lämna bandet. Då en ny basist skulle repas in, tröttnade Åke och Chrille och la ner Mob 47.

Något flitigt turnerande var det inte fråga om för Mob 47:s del. De gjorde endast 20–25 spelningar under 1980-talet. De flesta var i Stockholm som till exempel på Ultrahuset. Den längst norrut var i Hedemora och den längst söderut var i Norrköping. Sista spelningen var på Birkagården tillsammans med Anti Cimex och Disarm.

Trots att gruppen slutade spela så upphörde folk inte att fascineras över den energiska och snabba musiken. Världen över verkar det finnas folk som beundrar Täbybandet. Den australiska gruppen Rupture har hyllat Mob 47 med serenaden ”Åke is god”. I Japan finns hardcoreband som Frigöra och Ferocious X, vilka är influerade av Mob 47 och skriver mer eller mindre begåvade texter på svenska.
– Jag har hört talas om det. Det var en japan som kom och hälsade på mig en gång nere i Malmö. Han bugade och bara ”nice to meet you”. Tja, vad ska man säga? undrar Åke och skrattar.

Ett antal återutgivningar av gruppens inspelningar har gjorts och gruppen är fortfarande populär bland unga punkare.
– Att det är så stort som det är, är svårt att förstå. När man är inne på MySpace, så är det mycket folk från Kanada och USA, Brasilien, Indonesien och mycket asiater över huvud taget som hör av sig, säger Chrille.

– Det är folk som har varit på oss hela tiden. Jag och Chrille provade att spela lite 1992, men då var det så mycket annat som inte fungerade, avstånd och sånt. Men då Johan kom in blev det lite mer aktuellt att dra igång det hela, berättar Åke

Varje sommar sedan dess var det fyllesnack om att börja spela igen. Under en grillfest sommaren 2003 började de snacka med polaren Johan om att jamma tillsammans.
– Chrille och jag hade ungarna på samma dagis. Vi upptäckte att vi hade ungefär samma musiksmak. Chrille fick veta att jag hållit på mycket och spelat hårdrock förr. Så kom Åke upp en sommar och vi snackade ihop oss och jag fixade en lokal. Då spelade vi lite ihop och det var rätt kul. Sedan blev det inget mer på ett helt år. Förra sommaren repade vi ihop och spelade in två låtar, och på den vägen är det, säger Johan.

Ingen av medlemmarna har haft något som helst med punkscenen att göra på 20 år.
– Nej. Vi tröttnade så mycket på det där när vi höll på med det, berättar Åke. Sedan Jögge lämnade bandet har ingen av oss i princip spelat överhuvudtaget. Jag har i och för sig suttit och plinkat på gitarren lite hemma, säger Åke.

– Men punkare har vi varit hela tiden, trots att vi inte har lirat, tycker Jögge.

Den 28 april i år gjorde Mob 47 så sitt första framträdande på 20 år, vilket oannonserat ägde rum på Diskonto och Massgravs gemensamma releaseparty, på Alcazar i Stockholm. Den första officiella spelningen skedde sedan den 25 maj inför ett utsålt Debaser. Två dagar senare spelade de återigen på Alcazar.

Tanken var från början inte att återbilda bandet permanent. Men eftersom de alla tycker att det är så roligt kommer gruppen att fortsätta ett tag till. Innan Mob 47 spelar utomlands vill de dock vara lite mer varma i kläderna. Först ska de göra fler spelningar i Sverige och spela in en skiva. Den nya skivan kommer troligtvis ut till hösten. Låtarna är ”Back to attack” och ”Carnival in Rio” samt ett tiotal nya.

Förutom Augustibuller har Mob 47 även bokats in på Malmöfestivalen i augusti. I höst ska de spela på Musikhuset i Göteborg den 18 november. De hoppas få komma iväg till Japan och spela nästa år.

Mob 47 repar ofta med enbart bas, trummor och sång. Detta eftersom Chrille, Jögge och Johan alla bor i Stockholm. Åke som bor i Malmö pendlar för att delta i de något färre repen där gruppen är komplett.

Vilka är då männen bakom bandet myten, legenden Mob 47? Jögge är 42 år gammal, gift och har tre barn. Han är ombudsman på fackförbundet SIF.
– Ombudsman, är det ett jobb för en punkrockare? kan folk fråga. Absolut, det handlar om att stå upp för den svagare människan, menar Jögge.

Jag läste att du är en stark anhängare av cykelhjälm.
– Det är en jävligt billig och bra livförsäkring. Cykla inne i stan utan cykelhjälm det går bort.

Hur många av era fans tror ni har cykelhjälm?
– Det är nog inte många. De får inte plats med tuppkammen innanför hjälmen, säger Jögge.

Åke är 43 och har en son som är 11 år. Försörjer sig genom att driva en bowlinghall i Malmö. Det största fritidsintresset är resor.

Chrille är 39 år och har fru och två barn. Han arbetar på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Även han har ett bowlingintresse då han spelar bowling i AIK i divisionen under eliten.

Johan är 39 år och har fru och två barn. Han förvärvsarbetar med att bygga mätinstrument. Största intresset är för honom är fiske. Johan var inte med i det ursprungliga Mob 47 och har istället en bakgrund i hårdrocksband.
– Jag har kanske inte lyssnat så mycket på den här typen av punk, men jag har alltid lyssnat på punk. Fast då jag var hårdrockare så spottade jag lite på det och tyckte att punk det är bara blaj. Men när jag själv står där och lirar så är det inte så jävla enkelt. Det är svårt och energikrävande, säger han.

Flera i gruppen spelar, eller har tidigare spelat bowling. Har era personliga bowlingframgångar hjälpt er som band och vice versa?
– Vi hade ju replokal i en bowlinghall. Det var ju tur att vi hade den möjligheten. Annars hade vi inte stått här. Alla låtarna spelade vi in där också. Men vi är inte något slags ”bowlingpunk” för bowlare på så sätt som skatepunken är för skateboardåkare, säger Chrille

– När vi la ned Mob 47 satsade jag väldigt mycket på bowlingen och har tillhört övre eliten. Jag har åkt runt och spelat mycket. Men nu är det nedlagt, så nu är det Mob som gäller igen, säger Åke.

Så går vi raskt över till det politiska budskapet. Vilken fitta ljuger mest, Persson eller Reinfeldt?
– Det är hugget som stucket, alla ljuger. Linda Rosing också, tycker Chrille.

Är det rock ’n’ roll-liv som gäller även för det något äldre Mob 47, blir min sista fråga innan vi skiljs åt.
– Att vara fulla på scenen när vi spelar, det klarade vi inte ens av när vi var unga. Så på den fronten är det inte så stor skillnad, säger Åke.

Hardcoreveteranerna rör sig sedan vidare mot öltältet för att i väntan på nattens spelning dricka öl ur plastglas. Med måtta, förutsätter jag.

Artikel ursprungligen avsedd för publicering i Denimzine.

Litterär punk

Svenska Dagbladet recenserar boken Bukowski – en biografi.

Roddig roddare

Länkarkiv tipsar om att The smoking gun publicerat The Stooges rider, det vill säga de saker bandet vill ska finnas på plats när de spelar. Det är ett 18 sidor långt dokument skrivet av roddaren Jos Grain.

For example, in describing how Iggy’s dressing room should be made to “look less like a typical rock & roll dressing room,” the rider suggests that promoters “just let someone loose with a little bit of artistic flair...Er, do you know any homosexuals?” Explaining the need for two heavy duty fans, Grain notes, “So that I can wear a scarf and pretend to be in a Bon Jovi video.” Also, don’t miss the backstage requirements of a Bob Hope impersonator and “a copy of USA Today that’s got a story about morbidly obese people in it. Most amusing!”

Högerfetischism

Flashback tipsar om att tidningen QX uppmärksammat fenomenet Gay Skinheads. Föreningen Scandinavian Leather Men ska ha anordnat fester på temat, Bruce LaBruces film Skin Flick nämns och det tipsas om ett antal hemsidor för att fördjupa sig i fenomenet.

Den som däremot verkligen går företeelsen på djupet är Murray Healy som skrivit boken Gay Skins – Class, Masculinity, and Queer Appropriation (ISBN: 0304333239).

“When I’m out, I grade people. If someone’s got nationalist badges or Union jacks, that’s something. Fashion skins wouldn’t wear anything like that. White laces – I know on one level it’s superficial, it’s all image, but trendy skins, fashion skins go near that, they wouldn’t ‘stoop that low’ as they’d say. So if I see patches, Skrewdriver, Nationalist badges on t-shirts, 20-hole rangers, white laces, there’s a pretty good chance they’re real ‘cause they’re showing a bit more of a commitment.”

He believes an association with the right is what makes skinheads so sexy to all those who admire them, even if it’s disavowed.

“There’s a lot of people I’ve met, who love that image, and they’d love to be like that, but they won’t step over the line. Probably ‘cause they’re too politically correct – that’s what it comes down to. I know a lot of gay people who think I’m beyond the pale because of the right wing thing, they can’t accept that. But I also know they fucking wet themselves.”

Retrosexualitet

Engelsmännen talar om en renässans för det de kallar posh porn. Fransmännen benämner det erotik. Skvallertidingarna nöjer sig med att döpa det till retrosexualitet. Och den internationella modevärlden är rörande överens om att hösten 2006 innebär en förnyad syn på hur kroppar – både manliga och kvinnliga – framställs.

Andres Lokko berättar om nya intressanta herrtidningar i Svenska Dagbladet.

Grym film

Den 6 oktober fyller kompositören Ralph Lundsten 70 år, meddelar TT till Norrbottens-Kuriren.

Lundsten gjorde den nervkittlande musiken till filmen ”Thriller – en grym film” (1974). Filmen handlar om flickan Madeleine som blir våldtagen och tvingad in i narkotikamissbruk och prostitution. Efter hård träning i kampsport, rallykörning och skytte ser hon dock till att förövarna får sina rättmätiga straff.

Historien om hur verket kom till och spelades in är lika udda som själva filmen. Bland annat användes ett riktigt lik i scenen där Madeleine får ögat sönderskuret.

Filmen finns även tillgänglig på The Pirate Bay.

Skodon

Snowjoggers kommer att göra en ”re-run” i vinter, om man får tro Fredrik Josefsson och Lars Wikström från butiken Fresh Soles, vilka intervjuas i Puss.
– En hel generation förstördes av dem, nu kommer de tillbaka.

Kazakstansk PR-strategi

För MTV-generationen är Kazakstan nog mest känt som Borats hemland, meddelar Dagens Nyheter.

Den brittiska komikern Sacha Baron Cohen spelar på omvärldens fördomar om människor från det före detta öst och framställer Borat, teve-ankare från Kazakstan, som primitiv, smaklös och korkad.

Borats framgångar har väckt ont blod i Kazakstan. Inför USA-besöket tillkännagav kazakstanska myndigheter att de ämnade slå tillbaka mot Borat. En serie påkostade annonser i amerikansk press skulle putsa upp Kazakstans varumärke, var det meningen.

Häromdagen fick New York Times läsare ta del av resultatet: en fyrsidig annonsbilaga, fylld med svassande hyllningar till Kazakstans framsteg under den framsynte Nazarbajev, garnerad med suddiga bilder på oljeraffinaderier och mustaschprydda män i randiga kostymer som skakar hand med varandra.

Man skulle kunna tro att Borat varit framme.

Norrland är en annan region, fjärran västvärldens ekonomiska och kulturella metropoler. Ölmärket Norrlands Guld ansågs, på grund av namnet, under 1990-talet som ett töntigt bonnigt öl som dracks av bonniga töntar.

Men istället för att försöka få Norrlands Guld att framstå som ett hippt öl för hippa storstadsmänniskor, valde reklammakarna att spela med i fördomarna. I reklamen visades ölen drickas av obildade människor i glesbyggd, klädda i omoderna 1980-talskläder, truckerkepsar och cowboystövlar.

Resultatet blev en succé. Förutom att ölet sålde väldigt bra är det allmänt känt hur det gick med de tidigare så utskällda 1980-talskläderna.

Rosa Honungs grav

Ett av Sveriges största och äldsta punkband – Asta Kask – riskerar att stämmas för att de använder sitt eget bandnamn, meddelar de på sin hemsida. En företrädare för bandets tidigare skivbolag Rosa Honung, har via sitt bolag 1000Db registrerat varumärket Asta Kask som sitt eget.

På grund av ”tveksam distribution, dåligt samarbete, mycket tveksamma redovisningar, dålig promotion för bandet och dess skivor samt svikna löften från Rosa Honungs håll”, valde Asta Kask att våren 2006 skriva kontrakt med Burning Heart Records. De tidiga titlarna, ursprungligen utgivna på Rosa Honung, med inspelningar bekostade av Asta Kask själva, tog gruppen med sig för återutgivning på Burning Heart. Representanten för Rosa Honung, som nu kände sig snuvad på konfekten kom, via juridiskt ombud, sommaren 2006 med hot om rättsliga åtgärder för intrång i upphovsrätten. Dessutom påvisade han att redan 2003 ha registrerat varumärket Asta Kask som sitt eget. Nu väljer han att använda det som ett vapen mot Asta Kask.

Asta Kask kommer ändå att ge ut det nyinspelade albumet ”En för alla ingen för nån” och DVDn ”Dom får aldrig mej”. Släppet är satt till den 15 november. De riskerar därmed att bli stämda av varumärket Asta Kasks registrerade ägare.

Mustalainen

Romernas musik är det nya hippa, menar tidskriften Sonic. Skivaffären Other Music New York ”pushar” nu hårt för det tyska skivbolaget Asphalt Tangos utgåvor med zigenarmusik.

I Sverige är romerna mer kända inom andra underhållningsformer än musik. Ett exempel är Leifi Plomeros, som enligt Wikipedia är pseudonym för en svensk busringare som på ett 40-tal anonyma inspelningar ringer upp människor och säger sig vara finsk zigenare. Ofta ringer han mitt i natten på annonser i Gula tidningen och uppträder mycket oförskämt. De flesta korta inspelningarna som finns på nätet sägs stamma från tiden före 2001. Det är fortfarande ett mysterium vem som döljer sig bakom namnet.

Minimalism

Men snälla, det är ett jävla sketet stöd om man inte kan ge det utan att någon speaker säger det åt en eller att det är show runtomkring. Det är fritt fram att skrika utan show och utan att bli tillsagd att göra det. Bästa stämningen vi haft är ju när det varit minimalt med trams och när folk gick på match för att se på hockeyn och för att ge sina hjältar stöd. SPONTANITEEEEET! för fan.

/…/

Vill vi ha barnkalasshow eller publik som bara ser hockeyn som ett alternativ till bio så är det bara att köra på i samma stil som nu. Ösa på med plasthuvuden, högtalardunk, maskotar och hela alltet. När det blir slentrianmässigt så är det bara bygga på med mer jox som drar några hundra ett tag.

Ståplats diskuterar läktarkultur.

Dagliga rutiner

Vaknar du rosenrasande varje dag eller är det ett tillstånd du jobbar upp under frukosten?
– Nej (skratt). Jag blir inte arg förrän under arbetstid. Senare på eftermiddagen. Det är bara att läsa några borgerliga ledare så är saken klar.

Nöjesguiden intervjuar Jan Guillou.

Här är lilla jag och mina små tankar

Satt länge framför datorn vid köksbordet, och jag hade det mycket behagligt men så totalt meningslöst. Varför får jag inte lika hög pension som vissa Skandia-direktörer? OK, jag vet att frågan är mer av det retoriska slaget.

Blev upprörd av det Uppdrag granskning som handlade om att Sveriges alla bloggare har problem med sin identitet. Jag vet att jag nu låter som jag härmar en annan blogg, vad tänker överklassborgarna med egentligen?

Nu har jag inte tid med det här bloggandet längre, nu ska jag ta och lägga mig på soffan och se om det finns nåt på dumburken.

Har du tänkt starta en blogg och har svårt att komma igång? Eller du kanske redan har en, men tycker att det börjar bli trögt att skriva? Låt då Avigsidans bloggenerator ta fram nya fräscha bloggtexter som du kan använda i din egen blogg.

Indieporr

Manolo tipsar om att fotografen och designern Hedi Slimane har en fotodagbok där han publicerar svartvita bilder som bland annat skildrar konserter och smala, rökande tonåringar.

Pophöger

Wille Crafoord behöver inte längre kämpa ensam på högerflanken. DJ Brynolf har slängt ihop en liten hyllning till Reinfeldt och hans vänner. Låten heter ”Allians för Sverige”.

Rock ’n’ Roll

MRR: Would it bother you if some mainstream paper did an article about you with just photos and barely anything written, just focusing on the visual?
Rickard: Since no one knows who we are, it would be great promotion for us.
Emma: Do we really want to be in mainstream media? Perhaps it’s better to just have photos and no text in a paper like that, since all they write is total crap anyway.

Karl Backman intervjuar Disconvenience i Maximum Rocknroll #280 (artikeln finns inte på nätet).

Kristen kreativitet

Tidningen Världen Idags ungdomsbilaga Wazup debatterar kristen kreativitet:

”Why should the Devil have all the good music?” Källorna talar tvetydigt om uttalandets upphovsman. Somliga nämner Frälsningsarméns grundare William Booth, andra rocklegenden Larry Norman. Båda sa de det i positiv mening, som ett argument inför dem som var tveksamma när de levererade musik som gjorde intryck på människor omkring dem – både innanför och utanför kyrkan. Många fler har använt samma fras frågande; jag minns en artikelserie i vårt lokala församlingsblad rubricerad ”Varför så dålig kristen musik?”

Stockholmsbandet Tekla Knös spelar sedan 1996 punkrock ur ett kristet perspektiv. De har gett ut tre skivor på den egna etiketten Etik & Moral Records.

Att vara skinhead, kristen och lira punk sticker säkert i ögonen på en del, hur går detta ihop? utfrågas Tekla Knös i en intervju.
– Det går alldeles utmärkt ihop, tackar som frågar. Den kristna kyrkan av från början en riktig undergroundrörelse och att Jesus retade gallfeber på etablissemanget är ju rätt uppenbart.

Den osminkade sanningen

Man ska slå dom med glasögon har laddat upp en video med Joakim Hillson, ”mannen som försökte smuggla hasch i ett metallfodral genom Spy bars metalldetektor”.

Vad gör då denne wannabe-stekare idag? Tja, förutom en havererad musikkarriär så har han gått i spetsen för att arbeta mot krogdiskriminering. En thug med inslag av vardagshjälte alltså. Keep on keeping on jocke!!

Bibliofil humor

– Ja god dag, jag skulle vilja köpa ett exemplar av Bibeln.
– Huh? Vad heter författaren?
– Eh… det är väl? Tja? flera författare.
– En antologi alltså. När kom den ut?
– Det var väl? ja kanske på trehundratalet?
– Aha, ja nä vi lagerhåller inte titlar mer än i något år. Sucker!

Dagens Nyheters Jonas Thente berättar en rolig historia på Bokmässebloggen.

Det förklarar saken

Folkpartiet har bytt profil och blivit tuffare. Det nya folkpartiet är ett parti som först och främst ställer krav – mer krav på invandrare, socialbidragstagare och skolbarn. Folkpartisterna säger att de har gjort upp med ”snällismen” i partiet, visade SVT i våras.

En nationaldemokrat infiltrerade folkpartiet under valrörelsen, skriver Metro.

Toknazism hela dagen

På Valmyndighetens hemsida går det att se vilka partier som lyckats få röster i riksdagsvalet, trots saknade valsedlar.

Den stora vinnaren är här Kalle Ankapartiet, som i det fall man räknar ihop alla olika stavningar når upp till hela 51 röster. Trots att den fackliga organisationen Syndikalisterna aldrig har ställt upp i riksdagsval får de hela fyra stycken röster. Bland alla de partier som fått en röst vardera finns till exempel De arbetsskyggas riksförbund – bland karpar och kantareller, De osynliga partiet (sic), och Toknazism hela dan – partiet.

Krafttag för bättre namngivning

I veckan har Almanacksförlaget gått ut med ett pressmeddelande om stopp av överrepresenterade namn, meddelar Kanton.

– Vi tyckte det var dags att säga ifrån. Vi kräver nu att Skatteverket sätter stopp för att fler förståndshandikappade får namnet Johan. Kvoten är fylld för länge sen och det finns faktiskt andra namn att välja på, meddelar förlaget till Kanton.

Senast Almanacksbolaget gick ut med en liknande påbud var hösten 1998. Den gången handlade det om Kevin och Robin. Två namn som förlaget fann olämpliga i den svenska namnlängden. Istället uppmuntrade de till nyskapande namn som Lutter och Bingo.

– När det gäller Lutter råder det en klar överrepresentation bland de som är födda på 1890-talet, en grupp som är på väg att gå i graven.

Namnexperter på ICA bokförlag instämmer i kritiken:

– Namn på L och B har länge varit impopulära bland vissa av våra fokusgrupper – man kan säga att de varit ”fett keff”. Därför lanserar vi nu en specialutgåva av ”Stora namnboken” med fokus på just L och B.

– Det finns många ”softa” namn på L och B. Vi har därför valt att kalla boken ”Yo! Stora namnboken CHILL – 999 namn som ’äger’ på L och B”.

Boken kommer att lanseras på bokmässan senare i september.

Härskartekniker

Att kalla det enfald är nästan för snällt
Jag kan bara undra hur det är ställt
När du drar ditt mantra om statistik
Den manliga fienden och härskarteknik

Fanatiskt förnekande av olika smak
Med huvudet i sanden
Du drar löjets skimmer över din sak
Med huvudet i sanden

Svart Snö, Huvudet i sanden

– Han påstår sig vara feminist, men här kan man verkligen prata om manliga härskartekniker när han stäcker upp fingret mot en tio år yngre kvinna i en mindre maktposition, säger Marie Söderqvist Tralau och menar att han borde gå i skola hos Gudrun Schyman.

Expressen, om att Lars Ohly visat fingret för Marie Söderqvist i TV4:s morgonnyheter.

Luleå vann

Vem tror du blir statsminister, Göran Persson eller Fred­rik Reinfeldt? frågar Aftonbladet.
– Reinfeldt. Det är mer en förhoppning än en gissning. Det är läge att byta, annars är det risk att inaveln slår sig till ro, svarar Hans Chrunak, 57, klubbdirektör, Luleå.

Negativt

Paul Curtis använder sig av omvänd graffiti där han tvättar dit sitt signum, meddelar Diego. Med rengöringsmedel och trasa tar Curtis uppdrag från företag i England att ”tvätta dit” deras logotyp på offentliga platser.

”Jag kallar det ‘clean taggin’ och ifrågasätter hela graffitikonsten eftersom jag tar bort istället för att addera”, säger Curtis till Diego.

Påkostat rättshaveri

Mikael Styrman, mannen som gjort sig känd för att ha designat skyltar med socialdemokratiska rosor och svastikor, gjorde idag ett inlägg i valrörelsen.

Styrmans företag Ekforsbolagen har tryckt upp en tidning vid namn Sähköposti/Elposten. Tidningen ska ha en upplaga på 39000 exemplar och distribueras gratis till hushållen. Innehållet är naturligtvis en kritik av socialdemokratin och händelseförloppet kring tvångsförvaltningen av Ekfors Kraft. Mer information finns hos Knapsu bloggar.

Germansk pornografi

Den 18–20 oktober hålls en porrfilmsfestival i Berlin, tipsar Flashback News Agency. På festivalen kommer bland andra Bruce LaBruce att medverka med att ställa ut foton och hålla ett personligt framträdande.

Bruce LaBruce är författare, filmmakare och fotograf från Toronto i Kanada. LaBruce är känd från fanzinet J.D.s samt för sina något annorlunda porrfilmer. Filmen The Raspberry Reich är en propagandistisk homoerotisk film vars handling kretsar kring en tysk terroristgrupp, inspirerad av Röda Arméfraktionen (RAF). Den lika homosexuella Skin Flick handlar däremot om den yttersta högern. Inledningsscenen visar en ”skinnskalle” ejakulera över Adolf Hitlers bok Mein Kampf.

Att vara ute i god tid

Park Hotell är aktuella med debutsingeln Low on resistance. En riktig höjdare som ingen bör missa. 5-låtars EPn släpps under 3006. Köp låten på I-tunes.

Så står det att läsa på BD Pops hemsida. “It’s funny because it’s true. 3006” skriver Jonas på Skunk.

Bilda din egen uppfattning

Lodenius har inte gjort några färska intervjuer. Hon har inte skaffat sig ett eget material. Har hon då läst in sig på ämnet? Nej, det kan man verkligen inte påstå. Om man skall beskriva den utomparlamentariska, frihetliga vänstern i dagens Sverige så borde ju exempelvis min egen ”Anarkismens återkomst” vara en guldgruva. Den känner hon över huvud taget inte till. Det är mycket hon inte känner till. Det verkar som om hon i första hand har läst sina egna, äldre artiklar.

Staffan Jacobson bidrar med ytterligare en recension av boken Gatans Parlament (ISBN: 9170372756) i tidningen Yelah. Läsare som vill bilda sig en egen uppfattning kan istället ladda ned hela boken från The Pirate Bay.

Apljud

Phil Collins har blivit förknippad med yta, men jag anser honom ha alldeles för mycket bitter och cynisk humor för att jag ska ta sådana uttalanden på allvar. Men Phil Collins kommer aldrig att få samma erkännande som John Lennon. Ingen kommer att skjuta Phil Collins i huvudet och hävda att motivet var att kärleken till honom blev för stor och tog överhand. Vilket på sätt och vis är att beklaga. Phil Collins gör ingen nytta längre. Phil Collins har ersatts av andra tänkare. Andra som vill definiera och utforska det populärkulturella och existentiella landskapet. Andra människor som vill sätta sin prägel på trender och fenomen och berätta sin bild av verkligheten.

Men Disney Records har nu, sju år efter Oscar-statyetten, åter gett ut Phil Collins vinnande bidrag You’ll be in my heart tillsammans med ett skådespelarsoundtrack från Broadway-musikalen Tarzan – 19 låtar, däribland en duett mellan Tarzan och Jane och en specialskriven bonuslåt, Everything that I am.

Skivan fick kritik av Village Voices Elisabeth Vincentelli. Vincentelli skriver att melodierna håller Broadwayklass, men att Phil Collins texter är okomplicerade och utan nyans. Det är en vanlig kritik av Phil Collins. Många kritiker kan inte se textkvalitet när den inte figurerar i klassiska intellektuella sammanhang. Det ska de inte klandras för. Phil Collins skriver uthamrade och kristallklara existentiella funderingar draperade i animerade Disney-produktioner tänkta för barn. Kan ni tänka er något mer självutplånande? Det är ett destruktivt drag om man vill ha ett erkännande för sina texter. Men så har Phil Collins fungerat under sina år som textförfattare.

Carl Reinholdtzon Belfrage gratulerar i Nöjesguiden Phil Collins som fyller 56 år den 30 januari.

En inte odelat negativ kritikerkår

Eftersom intervjuer saknas dominerar istället Lodenius eget samhällsbevarande perspektiv, där det demokratiska systemet fungerar som det ska och alla politiska aktioner därför borde vara fredliga. Det hjälper oss dåligt att förstå aktivisterna.

Här finns dessutom gott om ofta lättkontrollerade fel. Lodenius hävdar till exempel att provokationer från polisens sida är ”en del av mytbildningen kring Göteborgshändelserna”.

Men vad var instängningen av Hvitfeldtska? Vad var den omotiverade inringningen på Järntorget? Vad ska det misslyckade försöket att angripa svarta blocket under lördagens fredliga demonstration kallas?

Hon skriver att ”Det finns många exempel på aktivister som säger sig ha blivit misshandlade av polisen... Det rapporterades om batongprygling från demonstrationerna i Malmö och Göteborg under 2001.”

Säger sig? Jag såg det själv. Och det finns många andra ögonvittnen, film- och tv-bilder. Den mest heltäckande dokumentationen är Erik Wijks Göteborgskravallerna och processerna, paradoxalt nog också utgiven av Ordfront.

Petter Larsson recenserar boken Gatans Parlament (ISBN: 9170372756) i Aftonbladet. Samtliga recensenter är dock inte negativa till Lodenius bok. I vänstertidningen Internationalen skriver Hans Norebrink följande:

Liksom på 70-talet består yttersta vänstern mestadels av medelklassungdomar som leker av sig några år innan karriären tar vid. Det är tonårsrevolt, föräldrauppror, subkulturer, ungdomsidentitet och kicksökande hormonstinna unghannar. Elitism och fanatism. I sin nödvändiga bok varnar Lodenius; uppeldade antirasister kan snart börja mörda nazister.

Västra Brinkvägen

En bild säger mer än tusen ord.

Förnumstig författarinna

Den mest välvilliga läsning man kan göra av ”Gatans parlament” är att betrakta den som en uppmaning till vänstern och arbetarrörelsen att göra upp med varje form av våldsromantik. De svarta lössen i den röda fanans veck ska borstas bort. Visst.

Tyvärr försvåras en sådan läsning av bokens förnumstiga tonfall. Lodenius vet hur det förhåller sig. Det förekom inga polisprovokationer under EU-toppmötet i Göteborg. De nya vänsteraktivisterna saknar ”den glädje som fanns i 68-rörelsen”. Nazister kan ha humor. Med anledningen av ”tårtningen” av Bosse Ringholm förklarar hon för mig, fåkunnige läsare, att sedvänjan att kasta gräddtårta i ansiktet på någon kommer från ”slapstickfilmens värld”. Den är, får jag veta, ”vanligt förekommande hos komiker som Helan och Halvan”. Ska man skratta eller gråta? Ja, säg det.

David Karlsson recenserar boken Gatans Parlament (ISBN: 9170372756) i Dagens Nyheter.

Nutidshistoria

Idag finns inte Ny Demokrati, men många av partiets förslag har överlevt. Folkpartiet idag verkar inte vara lika sura som dom var 1991, eftersom man vill kunna kicka ut blattar som begår brott, precis som Ny Demokrati ville i början av 90-talet. Även idén om att vara tajt på svenska språket för att få hänga i Sverige har folkpartiet baxat från Bert och Ian. Sossarna har också hakat på och infört strängare asylregler, i linje med vad Ny demokrati drömde om back in the day.

Tidningen Gringo berättar om Ny Demokrati.

Näsa för affärer

Flyget in från Bogota
Nån sa att allting kan bli jävligt bra
om jag blir kär i dej
och fast på dej

Kärlek det är allt jag har
och har du någonsin vart kär i nån
som du kan lita på
ooh lita på

Imperiet, Vita febern

Elva månader efter kokainavslöjandet har Kate Moss inkomster stigit till 159 miljoner – dubbelt så mycket som före skandalen, enligt Aftonbladet.

Martin Sjöberg, 37, har med hjälp av sina erfarenheter med kokain kunnat starta företaget Ljung & Sjöberg. Företagets verksamhet består av att hjälpa chefer i näringslivet att upptäcka missbruk och beroende.

Sådan är kapitalismen

När Mikael Hellström var på Ica Trumpeten i söndags gav han sina barn en varsin femma att använda i en leksaksautomat. När barnen visade pappa sina leksaker visade sig den ena innehålla en knapp med ordet capitalism och två skuggfigurer, varav den ena håller en pistol mot den andras huvud, meddelar Falu-Kuriren, vilket även Expressen uppmärksammat.

Rätt bisarrt att en vinstdriven entreprenör försöker prångla ut revolutionära budskap till småflickor i syfte att tjäna pengar på det. Men klädfirmor säljer ju kläder med massmördaren Che Guervaras bild på, så vem förvånas? kommenterar Peter J Olsson på sin blogg.

Klarspråk

I TV4:s populära mobbningsprogram ”Idol” låtsas man att man talar klarspråk (en del, inte så få faktiskt, hävdar att eftersom så många tittar måste det också ha ett värde – mycket folk på partidagarna i Nürnberg också, eller hur?). Hela programmet är genomsyrat av falsk uppriktighet. Jag recenserade och bedömde en gång den allra första ”Idol”-juryn på samma sätt som de själva hanterar sina offer – sedan dess har jag inte tittat. Vad heter han den lille skallige tönten längst till vänster? Han har fortfarande väldigt svårt att få ihop en mening. Och han tjockisen till höger, visst har man svårt att höra vad han säger: Han kan faktiskt inte prata. Och så de där två intellektuella dvärgarna i mitten, de uttrycker sig däremot rätt bra fysiskt. Skönt att slippa höra allt sludder.

Johan Croneman i Dagen Nyheter.

Ideal

Att falla för det sociala trycket och de ideal som påtvingas oss kvinnor dagarna i ända är väl ändå högst ofeministiskt. Att raka sig under armarna, eller vaxa ben och bikinilinje, är något som borde få varje feminist att känna sig som en bedragare, en med dubbelmoral.

Shora Esmailian i Arbetaren (artikeln finns inte på nätet). Vissa saker förblir oförändrade på tidningen.

Boktipset

I Akta dig för dvärgen, Klitty! finns en scen som sitter fastbränd, på gott och ont, i mitt huvud. Israels förre premiärminister Ariel Sharon (benämnd ”Shioran – världens enda massmördare som är bredare än vad han är lång”) är på Sverigebesök och hela Sveriges regering anstränger sig till det yttersta för att tillfredställa Sharon sexuellt.
Men Sharon är kräsen – han viftar bort alla erbjudanden. Då uppenbarar sig den nye utrikesministern ”Buster Tidström” och Sharon skiner upp. På Tidströms lukt (blodvar) inser han att han inte är ensam om sin speciella böjelse – sårsex.

Tidningen Arbetaren har upptäckt böckerna om Klitty.

Laissez-faire

Att framförallt vita artister hämtar inspiration från svart musik är ju i och för sig inget nytt, men aldrig har gränserna känts så flytande som nu. Det råder närmast handelsfrihet i den amerikanska populärmusiken; det fåniga begreppet ”pophöger” har fått en ny innerbörd. Scott Storch är faktiskt vit, Cassie är svart och så vidare i all oändlighet.

Så skriver David Åström i Norrbottens-Kuriren. Påståendet är kryptiskt, men en möjlig tolkning är att Åström anser att det faktum att svarta artister kan samarbeta med vita är ett tecken på högervridning och marknadsliberalism.

Kanon

Jag förstår att ni undrar var min bok kommer in i bilden. Jo, när Cissi föreslår en kanon, och när förslaget går igenom, så kommer vi folkpartister givetvis få första tjing på att definiera vad som är den ”goda litteraturen” som alla borde läsa. Då nämner vi Strindberg, Hjalmar Söderberg och Selma Lagerlöf. Rätt säkra kort. Och så Kalifatides såklart, för att få lite etno-prägel på listan.

Men sen tänker jag att vi skulle få in min bok där också. Fattar ni vilken skjuts den skulle få om den hamnade högt upp på en sådan lista? Horace Engdal skulle gå ut och rekommendera den. Alla skolor skulle köpa in den exempelvis. Man skulle också kunna tänka sig att det ingick i språktestet för nya invandrare att man måste läsa min bok – och köpa den.

Vad tror ni?

Liberala kramar

/Lars

Masslinjen avslöjar sanningen bakom folkpartiets kanon-förslag i Yelah.

JC-rock

Go-On Rock tipsar om att JCs nya reklamfilm, med Hellacopters-låten ”I’m in the band” kan beskådas på nätet.

Musikintelligentian

Jag har varit stor Genesisfan ända sedan albumet Duke 1980. Innan dess förstod jag inte riktigt vad de gjorde, fastän jag på deras sista 70-talsskiva, den konceptmättade And Then There Were Three (en hänsyftning på bandmedlemmen Peter Gabriel, som lämnade gruppen för att inleda en lam solokarriär) tyckte om den förtjusande ”Follow You, Follow Me”. I övrigt verkade alla album före Duke alltför tillgjort konstnärliga, för intellektuella. Det var Duke (Atlantic; 1980), där Phil Collins närvaro blev mer märkbar, musiken modernare, trummaskinen mer framträdande, och texterna började bli mindre mystiska och tydligare (kanske på grund av att Peter Gabriel givit sig iväg), och komplicerade, mångtydiga studier i saknad i stället blev slående förstklassiga poplåtar, som fick mig att tacksamt anamma deras musik. Själva låtarna verkade arrangerade mer kring Collins trumspel än Mike Rutherfords basgångar eller Toni Banks keyboardriff. Ett klassiskt exempel härpå är ”Misunderstanding”, som inte bara var bandets första stora 80-talshit utan också tycktes anslå tonen för deras följande skivor under decenniet. Det andra smycket på Duke är ”Turn It On Again”, som handlar om de negativa effekterna av televisionen. Å andra sidan är ”Heathaze” en låt jag bara inte begriper, medan ”Please Don’t Ask” är en rörande kärlekssång skriven till en separerad maka som får vården om parets barn. Har skilsmässans negativa sidor någonsin skildrats i intimare termer av någon rockgrupp? Jag tror inte det. ”Duke Travels” och ”Dukes End” kanske betyder något, men eftersom texterna inte står tryckta är det svårt att säga vad Collins sjunger om, fast där finns komplicerat, lysande pianospel av Tony Banks på det senare spåret. Den enda besvikelsen på Duke är ”Alone Tonight”, som är alldeles för lik ”Tonight Tonight Tonight” på bandets senare mästerverk Invisible Touch och de låtarna är faktiskt det enda exemplet på att Collins plagierar sig själv.

Anacab (Atlantic; 1981) gavs ut nästan direkt efter Duke och den vinner på den nye producenten, Hugh Padgham, som ger bandet mer av ett 8O-talssound, och fastän melodierna låter ganska allmänna finns där ändå utmärkta bitar tvärsigenom: det utdragna jammet mitt i titellåten och blåsarna från Earth, Wind and Fire på ”No Reply at All” är bara två exempel. Återigen speglar låtarna mörka känslor och handlar om människor som känner sig vilsna eller befinner sig i konflikt, men produktionen och soundet är glimmande och hoppfulla (även om titlarna inte är det: ”No Reply at All”, ”Keep It Dark”, ”Who Dunnit?”, ”Like It or Not”). Mike Rutherfords bas är lite otydlig i mixen men i övrigt låter bandet tätt och bra och drivs åter av Collins verkligt imponerande trumspel. Också i sina mest förtvivlade stunder (som ”Dodo”, om utrotning), låter Abacab poppig och sorglös.

Mitt favoritspår är ”Man on the Corner”, den enda låt gjord av Collins ensam, en rörande ballad med vacker syntad melodi plus en bergfast trummaskin i bakgrunden. Fast den lätt kunde kommit från vilket som helst av Phils soloplattor framhäver den bandets hoppfulla humanism. ”Man on the Corner” framhäver med kraft jämlikheten i förhållandet till en enslig figur (en luffare, kanske en fattig hemlös människa?), ”den där ensamme mannen i hörnet” som bara står där. ”Who Dunnit” uttrycker med djup förvirringens tema mot ett funkigt beat, och vad som gör denna låt så spännande är att den slutar med att berättaren inte får reda på någonting alls.

Hugh Padgham producerade härnäst en ännu mindre konceptuell skiva som helt enkelt hette Genesis (Atlantic; 1983), och fast det är en fin skiva känns mycket av den nu alltför osjälvständigt får min smak. ”That’s All” låter som ”Misunderstanding”, ”Taking It All Too Hard” påminner mig om ”Throwing It All Away”. Den känns också mindre jazzig än sina företrädare och mer av ett popalbum från 80-talet, mer rock’n’roll. Padgham gör ett utmärkt jobb som producent, men materialet är svagare än vanligt och man känner att de är pressade. Den inleds med den självbiografiska ”Mama”, som är både underlig och rörande, fast jag inte kan avgöra om sångaren talar om sin faktiska mor eller till en flicka han gillar att kalla för ”Mama”. ”That’s All” är en älskares klagan över att bli nonchalerad och nertryckt av en okänslig partner: trots den förtvivlade tonen har den en ljus trallvänlig melodi som gör låten mindre deprimerande än den antagligen borde ha varit. ”That’s All” är skivans bästa låt, men Phils röst är starkast på ”House by the Sea”, där texten emellertid är för mycket medvetandeström för att vara särskilt begriplig. Den kan tänkas handla om att växa upp och acceptera vuxenheten men den är oklar; i varje fall placerar dess andra instrumentala del låten mer i fokus för mig och Mike Rutherford får tillfällen att visa upp sitt virtuosa gitarrspel medan Tom Banks sköljer över melodierna med drömska synthetizers, och när Phil upprepar sångens tredje vers på slutet kan man lätt börja rysa.

”Illegal Alien” är den mest uttalat politiska sång bandet hittills spelat in och deras roligaste. Ämnet ska föreställa sorgligt – en arbetslös mexikan som försöker ta sig över gränsen in i USA – men detaljerna är högst komiska: tequilaflaskan mexikanen håller i, det nya paret skor han har på sig (antagligen stulna); och det hela verkar stämma fullständigt. Phil sjunger den med påstridig, gnällig pseudomexikansk röst som gör den ännu roligare, och rimmet ”fun” med ”illegal alien” är inspirerat. ”Just a Job to Do” är skivans funkigaste låt, med häftig basgång av Banks, och fast den verkar handla om en detektiv som jagar en brottsling, tycker jag den lika väl kunde handla om en svartsjuk älskare som jagar någon. ”Silver Rainbow” är skivans mest lyriska melodi. Texten är intensiv, komplicerad och lysande. Albumet slutar på en positiv, munter ton med ”It’s Gonna Get Better”. Även om texten kan verka lite alldaglig för somliga, är Phils röst så säker (starkt påverkad av Peter Gabriel, som aldrig själv gjort någon så polerad och uppriktig skiva själv) att han får oss att tro på fantastiska möjligheter.

Invisible Touch (Atlantic; 1986) är bandets otvivelaktiga mästerverk. Det är en episk meditation över ofattbarhet, och på samma gång fördjupar och berikar meningen hos de föregående tre skivorna. Den har en resonans som hela tiden återkommer till lyssnaren, och musiken är så vacker att den är nästan omöjlig att skaka av sig, eftersom varenda låt berör något hos det okända eller avstånden mellan människor (”Invisible Touch”), ifrågasätter auktoritativ kontroll av såväl dominerade älskarinnor som regeringar (”Land of Confusion”) eller genom meningslös upprepning (”Tonight Tonight Tonight”). I sin helhet är skivan i klass med decenniets finaste verk inom rock’n’roll, och hjärnan bakom detta album, givetvis tillsammans med Banks, Collins och Rutherfords briljanta ensemblespel, är Hugh Padgham, som aldrig funnit ett så klart och tydligt och modernt sound som här. Man kan praktiskt taget höra varenda nyans hos vartenda instrument.

I fråga om lyrisk hantverksskicklighet och ren låtskrivarförmåga är denna skiva överlägset professionell. Ta texten till ”Land of Confusion”, där en sångare ger sig på problemet med politiskt maktmissbruk. Detta framförs i en groove mer funkig och svart än något Prince eller Michael Jackson – eller någon annan svart artist de senaste åren: för den delen – har åstadkommit. Och fastän det går utmärkt att dansa till skivan, äger den också en avskalad angelägenhet som inte ens den överskattade Bruce Springsteen når upp till. Som observatör av kärlekens svagheter slår Collins ut The Boss gång på gång, och når nya höjder av känslomässig ärlighet på ”In Too Deep”; ändå visar den också upp Collins clowniga, skämtsamma, oförutsägbara sidor. Det är 80-talets mest gripande poplåt om monogami och engagemang. ”Anything She Does” (som ger eko av J. Geils Bands ”Centerfold” men är mer livfull och energisk) inleder sidan två och sedan når albumet sin höjdpunkt med ”Domino”, en sång i två delar. Del ett, ”In the Heat of the Night”, är full av skarpa, vältecknade bilder av förtvivlan, och hopkopplad med ”The Last Domino” som motverkar den med uttryck för hopp. Denna sång är ytterst upplyftande. Jag har inte hört någon mer positiv och övertygande text inom rocken.

Phil Collins soloskivor verkar mer kommersiella och därför mer tillfredsställande inom en trängre ram, särskilt No Jacket Required och låtar som ”In the Air Tonight” och ”Against All Odds” (fast den låten överflyglades av den mästerliga film den tagits ur) och ”Take Me Home” och ”Sussudio” (underbar låt; en personlig favorit) och hans omarbetning av ”You Can’t Hurry Love”, som jag inte är ensam om att anse bättre än Supremes original. Men jag tycker också att Collins jobbar bättre inom gruppens ram än som soloartist – och jag understryker ordet artist. Det stämmer faktiskt in på alla tre medlemmarna, ty Genesis är fortfarande det bästa, intressantaste band som kommit fram i England under 8O-talet.

Bret Easton Ellis, American Psycho (ISBN: 9172632518).

Band och artister som tidigare har sågats sönder och samman har plötsligt börjat att accepteras av musikintelligentian. Plötsligt är det ok att gilla musikstilar som västkustfusion, FM-rock och synthbaserad 80-talssoul.

Upphaussade, albumaktuella Fibes, Oh Fibes! är ett typexempel. När det svenska bandet får frågan vilka deras husgudar är, blir svaret (bland annat):
– Lionel Richie. Elton John. Barry Manilow. Bruce Hornsby. Phil Collins. Hall & Oates. Luther Vandross.

Jag lovar, det finns ingen ironi i det citatet. Bandets nya skiva Emotional är en våt dröm för hifi-entusiasterna, med en ljudbild som har samma kliniska precision som på 80-talet. Sångaren/låtskrivaren Christian Olsson älskar att vältra sig i Princefalsett, medan mjukdistade gitarrsolon varvas med plingplong-plastiga synthar. De snygga majackorden och synkoperade rytmerna gör musiken lika slickad som Patrick Batemans frisyr i American Psycho och som bäst låter bandet som den perfekta hybriden mellan Prince, Prefab Sprout och, eh, Toto. Och det besynnerliga är att jag går ner i spagat när jag hör det. Fibes Oh Fibes! har gjort en av årets bästa svenska skivor.

Nils Johansson i Norrländska Socialdemokraten.

Illitterata liberaler

Ett pinsamt språkfel har dykt upp i folkpartiets valkampanj, meddelar Resumé. Löpsedeln om svenska skolan som är världsbäst på kunskap har brister i undertexten.

Den fejkade löpsedeln toppas med rubriken ”Svenska skolan världsbäst på kunskap”. I botten på sidan konstaterar folkpartiet att ”tidigare betyg gjorde vändningen möjlig”.

– Det är olyckligt. Man förstår inte vad som avses och man läser det som att äldre betygssystem eller betygssystem som fanns tidigare skulle ha gjort vändningen möjlig, säger Ola Karlsson, språkvårdare på Språkrådet, till Resumé.

Visa långfingret

För första gången i Sverige införs i höst identitetskontroll inför flygresan med hjälp av fingeravtryck, meddelar Norrbottens-Kuriren.
Premiären sker vid Kallax flygplats i Luleå den elfte september, där SAS inför systemet på årsdagen av terroristattackerna mot New York 2001.

– Vi har tänkt att man ska visa lång- eller pekfingrets avtryck. Men det är helt frivilligt. Den som vill visa vanlig legitimation i stället får göra det, säger Lisa Kärneskog, projektledare vid SAS i Luleå till TT.

Skattepengar

Bloggaren Jonas Grafström tipsar om att filmen 1200 miljarder numera finns gratis att ladda ned på nätet. Filmen visar hur journalisten Martin Borgs under ett halvår reste runt i Sverige i en gammal sheriffbil i en jakt på slöseri med skattepengar.

Storgatan 61 är en inkubator för ungdomar mellan 19 och 30 år där de får möjlighet att praktiskt driva affärs- och tjänsteföretag. I en centralt belägen lokal i Luleå får de under 1,5 år driva sin verksamhet och erhåller stöd i form av konsulttjänster och coachning samt utbildning inom de områden där de behöver kompetensförstärkning. Projektet erbjuder tillgång till ett omfattande nätverk och erfarenhet av företagande.

Filmtipset

Den som ikväll befinner sig i Stockholm kan bege sig till Medborgarplatsen vid midnatt, där en gratisvisning av filmen V för Vendetta kommer att ske (via Copyriot).

Recension

För att dra in pengar måste man leverera det kunden vill ha. Alltså återfinns i Lodenius bok de flesta av de förolämpningar som man kan förvänta sig från t.ex. den borgerliga tankesmedjan Timbro. Vänster är samma skit som höger, fast vänsterungdomar är medelklassungar och förövrigt så kommer de ta till vapen en vacker dag och börjar skjuta folk, för RAF är deras idoler. Medelklass är enligt Lodenius definition någon som är skrivkunnig och välartikulerad, enligt vad hon skriver på sin blogg. Hennes slappa inställning gör att hon missar flera av våra svagheter, punkter som man med all rätt kan angripa oss på, för att istället skjuta in sig på spöken och myter. Vänstern mår bra av att granskas, men Lodenius bidrar inte till så mycket av den varan.

Lars Molin recenserar Anna-Lena Lodenius bok Gatans parlament (ISBN: 9170372756) på Motkraft.

Mikro

Finns massor av grejer att tillreda i mikron, här är min topplista just nu!

1. Allt med ost!
2. Mikrorätt med scampi
3. Köttbullar
4. Korv
5. Ravioli
6. Honungspuffar
7. Soppor
8. Bacon
9. Marshmallows
10. Knäckemacka med ost (mycket ost)

Sen finns det saker som är äckliga i mikron, just nu tycker jag sämst om:
Hamburgare – mikrad hamburgare med skinka på. Smakade skit. Även VARNING för mackan på bilden. Den smakade riktigt vidrigt. Köpvarning på den!

Hemsidan minmikro.info är tillägnad mikrovågsugnen – ”som en ugn, fast med små vågor av värme”.

Hopplösa band, töntiga kläder

Enligt Helsingborgs Dagblad dök musikstilen Psychobilly upp i början av 1980-talet när rockabilly pånyttföddes som en undergroundrörelse och blandades med punken. Vidare menar de att psychobilly tar avstamp i den klassiska rockabillyn men spelas med punkenergi. Som exempel på artister i genren nämns The Cramps och Mojo Nixon.

The Cramps är dock av en annan åsikt.
– Den etiketten vägrar vi att kännas vid. Hopplösa band, töntiga kläder, säger sångaren Lux Interior i en gammal intervju med tidningen Darling.
– Folk som aldrig fattat The Cramps brukar klumpa ihop oss med sådana band. När psychobilly kom hade vi redan hållt på i över 10 år. Det är nästan en förolämpning att jämföras med band som så uppenbart kopierat oss, fortsätter gitarristen Poison Ivy.

Popkollo

Marit Bergman har sms:at till Ola Salo att några av deltagarna ska spela The Arks Calleth you cometh I. Hon har fått ett svar som får både Elvis Söderstjernas och flera av hennes nya kompisars ögon att svämma över.

– Läs det igen! bönar Elvis Söderstjerna.

Marit Bergman halar upp mobilen och tjejerna omringar henne.

– Ola Salo skriver att han är jättenöjd med att morgondagens rockstjärnor gillar hans låt, upprepar Elvis Söderstjerna.

Svenska Dagbladet rapporterar från Popkollo i Hultsfred.

Handpåläggning

En kvinna åkte förbi en man som hade sina shorts nerdragna och sysslade med handpåläggning på sitt könsorgan. Han gjorde inget för att dölja detta och händelsen utspelade sig i de centrala delarna av Härnösand, meddelar Tidningen Ångermanland. Fallet rubriceras som sexuellt ofredande och utreds av Härnösandspolisen.

Handpåläggning är enligt Wikipedia en ceremoni inom kristendomen, där man med beröring av person överför en andlig eller helande kraft.

I Svenska kyrkan sker handpåläggning oftast vid dop, konfirmation samt prästvigning och biskopsvigning.

Ultra

Den 21 augusti är det 18 år sedan Ultrahuset, Stockholmspunkens dåvarande centrum brann ned, uppmärksammar Svenska Dagbladet.

Harri Mänty, gitarrist i gruppen Kent intervjuas. Mänty var sångare i Eskilstunabandet No Security och spelade på Ultra ett antal gånger. Han var även bekant med Fabbe och de andra medlemmarna i hardcorebandet Svart Snö.

I gott sällskap

Jag kände mig mycket hedrad av att vara i ett så fint sällskap som Nelson Mandela, Astrid Lindgren, Moder Theresa, Kofi Annan och Aung San Suu Kyi. Jag är inte säker på att jag förtjänar det, men tack för att ni tycker det.

Dolly Parton tackar Piteå stad för att hon tilldelats utmärkelsen ”Årets mentala Pitebo”, meddelar Piteå-Tidningen.

Buller och bång

Ok, jag tänker aldrig dricka sprit igen. Vaknade med blåtira, kräktes på trappen och bajsade ner mig. Typ. Mamma fick duscha mig. Undra hur destruktivt det räknas vara liksom. Jag saknar rätt mycket hämningar normalt, så jag behöver nog inte alkohol. Synden som straffar sig själv liksom. Jag var säkert på gränsen till död och förgiftad. Rena turen liksom, att jag vaknade. Så otroligt pinsamt och jag har absolut inga försvar.

/.../

Annars skickade jag ett mms med min ömmande blåtira och får till svar
– Skicka bild på fittan istället.

Dagbok av en leopard rapporterar från festivalen Augustibuller.

Långt utanför moralvänsterns tabun

Innan festivalen talade jag med en ung tjej som tyckte det lät tråkigt att jag inte skulle bo på den vanliga campingen. För henne, och för tusentals andra, är det festen på campingen som är den stora lockelsen. Bristen på regler och känslan av att vad som helst är tillåtet, långt utanför våra vanliga tabun, är tydligen något som lockar allt från sextonåringar till folk i övre tjugoårsåldern.

/…/

Turbonegro avslutade tordsgakvällen på festivalens största scen, Vintergatan. De bjöd publiken på en av festivalens mest explosiva spelningar, och publiken älskade dem från låt ett. Det är dock trist att bandet måste ägna sig åt sexistiska och homofobiska uttalanden i mellansnacket för att kunna leverera hårdrock på hög nivå. Många av fansen verkade uppskatta det, men jag gjorde det definitivt inte.

Internationalen rapporterar från Arvikafestivalen.